Låååånga intervaller

Känner mig hög som ett hus, på glädje efter att ha tränat med alla härliga Linnéaner (saknade dig Mia) och över att ha klarat av alla intervallerna.

LinnéaCoacherna Allan & Nisse bestämde att det var långa intervaller som gällde på kvällens träning, förutom för Karin som skulle nöta på Västerbron alldeles allena.


Säger A & N långa så är det lååååånga. 5x2000m med en minuts ståvila mellan varje intervall.

Årstabron var kanon att köra intervaller på. Svagt svagt lutande uppför från Tantosidan mot Årsta med ett litet motlut de sista metrarna innan man fick vända efter tredje gatlyktan. På vägen tillbaka kunde man ta hjälp av det svaga utförslutet och passa på att ändra steget lite och minska känslan av stumhet i benen.

Jag har inte kört ett riktigt intervallpass sedan i mars så jag hade ingen koll på vilken fart jag skulle försöka hålla. Men med senaste tröskelpasset runt söder som utgångspunkt blev det en uppmaning om att hålla minst 4,30tempo/km. Jag bestämde mig för att testa och så gav jag mig iväg. Benen kändes trots fm roddpass pigga så jag fick hålla igen för att inte springa för fort. Ville ju klara mer än en 2000-ing, vilket jag inte gjort annars.

Härliga sköna Tone såg till att man trots bristen på luft i lungorna fick sig flera härliga skratt. Bla då hon glatt konstaterade att ,,,nu låtsades jag att jag var du när jag sprang, så det gick lite fortare (eller hur Tone, du sprang ju redan lika fort). När jag sen mötte henne på nästa intervall vinkade hon och ropade,,,,nu är jag Karin.

Jag ska också testa det nästa gång, kanske blir mina ben snabbare om jag låtsas att dom är Karins :-) ?

Tack alla löparvänner för allt peppande man möttes av på turerna över bron, de gjorde allt så mycket roligare och lättare.

Lycklig och glad........

för att läsa artikel, klicka på bilden

.......kan man vara annat över att få vara Linnéit, skulle väl vara mallig då.
Denna härliga samling av blandade personligheter som andas och äter löpning.
På varje träning tankar man själen med minst lika mycket kraft som man hämtar ur kroppen.

Så har det hänt igen.....

Jag har lätt att bli kär och blir det således rätt ofta. Bortsett från min man som jag ständigt är nykär i så blir jag kär i livet, i en vacker själ, i nya löparskor, i min cykel, i en längtan, i en dröm, i Nix för att han var så himla söt när han strosade omkring i sina kalsonger efter att Allan tvingat av honom de lånta shortsen igår.


Tack Nix, inte varje dag man får levande skyltdocka i födelsedagspaket, i synnerhet inte när det är shorts som ska visas upp mitt i smällkalla vintern. Du är en hjälte, hoppas inte en förkyld sådan bara. Mia,,,jag är en obotlig fototjuv, sorry men Nix blev huvudlös på min bild :-)

Nu har jag trillat dit igen, den här gången på en roddmaskin. Jag har undvikit roddmaskinerna varje gång jag varit och tränat. Varför? Ingen aning! I väntan på dagens spinningpass tog nyfikenheten överhanden. Kan bara summera att rodd är bra träning för baksida lår, rumpan, rygg, mage och armar/axlar,,,,dessutom är det kul.

Snöänglar och skoskydd....

eller vad behöver man en söndag när det är snöstorm och man ska ge sig ut och träna backe på halt underlag.
Snöskor ( nu fick det dock duga med löpskor i brist på den andra sorten) & skyddsänglar är förstås vad som behövs.

Det var inte med helt genomglada steg jag gick ut i snöyran för att skrapa bilen men i takt med att värmen steg i den gjorde även mitt humör det.

Oavsett väder så är söndag = TSM träning = härligt sällskap som igår bestod av Mr Th, T, Smurfarna Clarre & R, Pertti och snabbaunderbaraKarin, Annika, glada Tone, super Nixén och många fler. MIA,,,saknade dig,,,men jag förstår att till och med TSM går bort när man får tillfälle att gosa med en liten bebis.

När vi väl gav oss av mot Djurgården för att nöta lite backe upp mot Rosendal så klarnade himlen upp, solen sken och vi fick en tur i fantastiskt vinterväder.

3;45 gruppen var jättejämn idag och de var urstarka och fokuserade när de gång efter annan tog sig upp för en sandad men trots det ganska hal backe. Efter avslutade backintervaller ringlade vi tillbaka mot ÖIP likt en lång svans som kryssade sig fram mellan alla flanörer. Clarrepappan, super roligt att få höra att du tyckte passet var jättebra, alltid roligt med respons, särskilt positiv sådan såklart. Du såg oförskämt pigg ut efter avslutad träning :-).

SnabbaunderbaraKarin som inte bara har koll på allt utan alltid hinner sprida värme och omtanke till de hon har omkring sig kom med födelsedagspresent i förskott till mig med orden, tänkte på dig när jag såg den här, tyckte texten var du. Gulle dig vännen, vad säger man, TACK snälla för skyddsängeln, jag kan nog behöva en långt mycket mer än jag själv är en :-D.

ANGEL!
Angel skyddar dig från allt ont och vägleder dig genom livet.

Angel har gudomliga krafter. Hon är odödlig och använder sin övernaturliga färdigheter till att skydda och vägleda.

Hon är klok, omtänksam och älskar att hjälpa människor till ett bättre liv. Hon håller ständigt efter människor som har problem eller har det svårt.


Skyddsängeln döps härmed om till Karin & en sak är säker, hon kommer vara min följeslagare på maran.

Trösklar på Söder

Tröskel = lågt steg!

Tröskelpass borde därför betyda pass med låg fart,,,eller? Nu var det ju inte trösklar runt Söder utan ett tröskelpass Söder runt som coach N bestämt för kvällens träning (kontrollerad snabbdistans där man inte drar på sig mjölksyra).

Tömilen löparna skulle ta samma runda men i behaglig fart. Jag ska inte springa Tömilen men då jag trott att kvällens pass skulle vara ett par km uppvärmning med efterföljande fyspass så hade jag cyklat 3 mil på fm, tyckte således att jag kvalade in i behaglighetsgruppen. Men ska man springa behagligt ska man veta bättre än att lägga sig bredvid Karin.

Det tog inte lång tid innan Karin började öka farten och då det kändes mer än bra så hängde jag på. När vi passerade Vikingterminalen hade vi sprungit om alla Linnéaner som var inom synhåll. Min ork började tryta strax därefter men inte Karins.

Hon hade nog med både kraft och energi för att springa på lätta fötter, dra & peppa mig vidare i betydligt högre tempo än jag trodde jag skulle orka denna kväll. Våra kära Garminklockor fick spelet både var för sig och tillsammans men Karin har i alla fall lyckats få fram km tider på sin som visade på 7/10 km i 4,30 fart och resterande 3 kring 4,40 (om jag inte minns helt fel).

Jag är mer än nöjd, tuff men otroligt skön runda. Tack Karin!

Jag somnade vid 3, klockan ringde vid 4,15. Jag var allt annat än pigg men det stundande passet med Nordic Military Training fanns det inte en chans att jag skulle missa. Mitt kaffe skulle drickas svart, inte med mjölk så att sova vidare och gå på kvällspasset var inget alternativ.

Väl inne på ÖIP var det fortfarande mörkt ute men trots den tidiga timman var det fler än jag, Mia, T, A & S som tagit oss dit. Skönt att inte vara ensam i sin galenskap.

Det delades ut västar, vi fick dela in oss i 2 grupper och sen joggade vi iväg med armarna sträckta ovanför huvudet. En bit bort stannade vi och fick ställa oss på rad längs med ett vattenfylld och bitvis ganska brett dike med leriga hala kanter.

Hade man inte vaknat innan gjorde man det definitivt nu. Här började allvaret. Från och med nu var det hopp, löpning, planka, pepp, svett, blött, grodhopp, dips, språng uppför leriga backar, räkning i kör, pepp, armhävningar, kålmaskar, mag, rygg, ben, arm, koordinationsövningar. Innan vi skulle springa tillbaka till ÖIP var det dags att avsluta som vi började och vi radade upp oss framför ännu ett vattenfyllt dike. HANDSKAR AV hördes från en av ledarna ....sen var det bara att inta position armhävning men med händerna nere i det kalla vattnet. Mia, du är inte bara grym på armhävningar, du glänste även om fingrarna med din nygjorda manikyr :-).

På vägen tillbaka var det många som kroknade och vi hjälptes åt att peppa varandra att orka den sista biten. Sista biten genom skogen la några av oss i spurten i jakten på det andra laget som var på väg att hinna före vår grupp in på IP.

Härligt att ha kraft kvar i benen trots att resten av kroppen domnade bort alltmer.

När vi avslutat den sista övningen, ståendes i en stor ring gjorde vi 40 djupa knäböjshopp med armarna om varandras axlar, var både livet & ÖIP vackert där det låg i morgonljuset.

Trött, lerig, blöt & med en redan ömmande kropp var det mer än skönt att få kliva in i duschen.

Tack Mia för att du såg till att jag var med på det här galet roliga och urjobbiga träningspasset.

Bildbevis på att vi kom, vi lekte, vi överlevde :-).

Motivation

Söndag = TSM. Dagen inleddes med föreläsning som skulle handla om motivation.
Det gjorde den väl i och för sig, för om man fortsätter springa fast man inte kan se så är man ju helt klart oerhört motiverad. Men generella tips och råd om hur man kan hitta /bibehålla/öka motivationen, det sades det inte så mycket om. Efter föredraget så var det då dags att ge sig av, samma runda som förra söndagen men åt andra hållet. Dagens pass innehöll både löpskolning och fartökning och det sistnämnda blev det lite för mycket av. Det var mer än en som kroknade under turen. Väl tillbaka på GIH avslutade Mia och jag med armhävningar. Inte så smart kanske med tanke på måndagens stundande pass med Nordic Military Fitness.

Det kostar att vara på topp!

Perrti är hemma från NY så självklart stod det cykeltur med backpass på helgens agenda.

Sist vi cyklat uppför H-by backen trampade vi därifrån glatt överraskade över hur lätt det gått att ta sig upp.
Det var med den känslan vi så började vår klättring i lördags fm när dimman omslöt både oss och huvudstaden.

Antingen har vi lika dåligt minne båda två eller så är vi bra på att ljuga för oss själva. Lätt var det inte.

Nästa gång ska vi ta oss uppför backen, springandes med stavar.
Pertti, tack snälla för dom ursköna och snygga handskarna :-).

Same same but different

(snabb Clarre)

Mitt mål i våras var att klara av att springa en mil på 45 min under 2008. Sen kom stressfrakturen och jag släppte dom tankarna. Jag vet,,,,att springa en mil på löpband är inte lika tungt som att springa en mil utomhus.

Men det struntar jag i just nu och är bara så där härligt glad över att ha sprungit milen på 45 min, om än på bandet.........alltid en början i alla fall.

Som kaffe med mjölk......

.....den kommentaren fällde Mia när jag meddelade att jag anmält mig till Nordic Military Training´s "kvälls prova på pass". Mia fortsatte med sin glada stämma, ska det vara hard core så ska det, dvs, då kör man morgonpasset 06,15!

På väg hem från Linnéa träningen gnagde hennes kaffe med mjölk i mina öron - jag dricker mitt kaffe SVART!

Jag vet att jag kommer ångra det här, att jag kommer hata mig själv för att jag svalde Mias bete men väl hemma gick jag in och anmälde mig till morgonpasset istället.

Hur var det vi sa Mia ?,,,,,,,,,,,,,,Vi kom, vi lekte, vi överlevde...?

Insikt om utsikt

Blir så trött på mig själv när jag rusar på i tillvaron utan att tänka efter före.

Jag försöker vara lyhörd, hålla mina sinnen öppna både utåt och inåt - lära av livet, ta ansvar för mitt liv, välja väg med omsorg

Men ibland kan jag inte komma underfund med mig själv, jag är vilse!

Dagens födelsedagsbarn

GRATTIS på födelsedagen Pertti
hoppas du får en härlig dag :-)

Kanon söndag

Idag har livet varit vackert.
* Solsken
* TSM i glada vänners och en hel hoper nya ansiktens sällskap
* Härlig och supertrevlig cykeltur tillsammans med goa-Mia
* Spenderat tid med min älskade dotter S som mellanlandat här hemma för ett par dygn
* Hela familjen samlad i samma rum samtidigt.
* Karin sprang New York Marathon på 3:28:07 & Pertti på 3:30:45 - ni är så grymma.

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns.

Ute på hal is,,,,,,,,,,,,

,,,är jag det? Inte riktigt än men lite slirigt är det allt redan.

Jag har ju varit glatt överraskad av mina Reebok skor men nu börjar den första attraktionen lägga sig. Det här förhållandet kommer nog bli kort, i alla fall får det gå i ide tills våren kommer tillbaka. Redan nu, när kylan kommer om kvällarna och temperaturen sjunker, förvandlas skorna till rena skridskorna på vissa underlag.

Bara att gilla läget och köpa ett par nya skor, tungt värre :-)

Man ska inte underskatta små motståndare...

..bara för att man inte kan se dom med blotta ögat.

Förkylningstider och jag vandrar ständigt i ett moln av spritångor.

Jag har inte börjat dränka mina sorger utan bara dom där små bacillerna som försöker ta sig in i mitt system och hindra en från att få springa.

Attack är bästa försvar,,,,

Söder runt på fötterna eller runt under fötterna på Söder

I tisdags betydde söder runt en härlig trevlig och mot slutet lite slitig löptur i kvällsmörkret.
Vi var ett ganska stort gäng som gav oss av genom Tanto ner mot Bergsundsstrand, vidare längs Södermälarstrand, via Stadsgårdskajen, genom Hammarbysjöstad, längs Årstaviken
fram till Tanto och upp till Zinken igen.
Som återhämtning plaskade K, T & jag i en varm skön pool.



Igår kväll var det dags för en Söderrunda igen. Jag och I utgick från Medis och första vätskekontrollen låg på Högbergs. Efter att ha fyllt på
depåerna fortsatte vi längs Götgatsbacken, fokus inställt på nästa delmål,
vätske- kontroll Olearys där vi blev ikappsprungna av T & co. Nästa sträcka var en lång nedförslöpa men när vi nådde Gamla Stan hade någon ändrat på
på bansträckningen och vi sprang vilse in på Engelen.

Båda turerna hade sin charm men den sistnämnda
ska nog inte stå på agendan alltför ofta.

Shoelace

Jag har ju som flera av er redan vet för vana att knyta om mina skor, inte bara en gång utan flera, både inför träning och lopp.

Jag tycker om omväxling och vem vet, kanske blir man snabbare om man hittar det optimala sättet att knyta skorna på ?

http://www.fieggen.com/shoelace/index.htm

Botemedel mot trötta ben?

Walking support for the elderly and other people with weakened leg muscles.....,vet inte men ikväll känns det som om jag kvalar in i båda målgrupperna :-).

Borde jag beställa?


http://world.honda.com/news/2008/c080422Experimental-Walking-Assist-Device/

Cykelbackpass

Kl 13 så möttes Pertti och jag vid JET macken. Han hade förvarnat om en 2-milsrunda, i maxfart trodde jag.
Men det blev en tur i mycket behaglig fart och det gav utrymme för en massa prat, förlåt om du fick skavsår i öronen Pertti. Jag hann till och med njuta av den fantastiskt vackra naturen, det blev nästan magiskt vackert när solen sken på trädens färgsprakande höstskrud.

När vi kört i ca 8 km så kom då förklaringen till att Pertti nöjde sig med detta makliga tempo. Jo, vi ska cykla uppför Hammarbybacken, har du gjort det förut frågar han med ett brett smile.



Måste jag svara på den frågan? Är inte liften signal nog för vad den backen skall användas till?

Men har man Vättern runt på agendan så kan man ju inte rygga för en liten backe som denna.
När vi så kört igenom Hammarby Sjöstad var det dags att börja ta sig upp för de första backarna.
Det kändes helt ok tills Perttis röst bröt det prasslande ljudet av alla löv vi trampade oss igenom,,,kör du på sådär kommer du att spy innan vi är uppe. Nu ville jag hem.



Vi var ganska snabbt uppe där den riktiga klättringen skulle börja. Men först ville Pertti ha ett före backen foto, nu kom rädslan tillbaka. Före och efter foto,,hur hemskt skulle det här bli




Efter order om att nu är det trampa som gäller, hela vägen upp till toppen, utan att stanna till för ens en sekund, så gav vi oss av.

Den första backen var snäll, men sen blev det bara brantare och brantare. Väl uppe på toppen kändes det härligt nog mer än kanon. Jag kände mig pigg och stark i benen. Ingen syra då jag fegat på lätta växlar. Glad över att ha klarat utmaningen pustade vi ut en stund medan vi såg ut över ett hav av hus.






Pertti föreslog snabbt att vi skulle göra om det, nu på en gång. Gärna för mig. Även den andra vändan gick kanon, det här var ju riktigt roligt.

Ingen syra den här gången heller, lite tyngre växlar under första halvan. Sommarens alla cykelpass har uppenbart gjort lite nytta i alla fall.

Innan vi lämnade toppen blev det ett "efterbackenfoto"

• Tack Pertti för ett kanonpass och många härliga garv.

Säger du ja eller nej?

Idag är det den Europeiska Donationsdagen. Donationsrådet fanns på plats i sin monter redan igår på Centralstationen. Det var många som då gjorde sitt ställningstagande, som de allra flesta burit med sig under lång tid i tysthet, känt genom att registrera sig i donationsregistret.

Många trodde inte de kunde donera pga de mediciner de åt, att de hade en sjukdom, var för gamla mm.
Dessa funderingar behöver man inte ta ställning till, det gör läkarna. Även om jag väljer att donera så är ju inte min tanke att jag ska dö idag. Jag har ju ingen aning om i vilket skick jag är i när den dan kommer.
Mitt ställningstagande gör jag både för min egen skull men även för mina nära och kära så att de inte ska behöva ställas i en situation där de ska gissa vad jag velat.

Fundera, ta ställning och gör din vilja känd både för dina nära & kära samt här:
https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx

Personligen tycker jag det känns fantastiskt att veta att jag kanske kan hjälpa en människa att få ett liv tillbaka när mitt slocknat.

När man inte själv får välja sina lekkamrater....

...var något jag funderade över som tidsfördriv när jag cyklade in mot stan för att hämta mina nya kompisar. Av alla vackra löparskor som skulle täcka vägghyllorna i butiken var det en redan förutbestämd sko som skulle få följa med mig hem.

Reebok, hur är h*n, kommer vi tala samma språk, kommer vi kunna stötta varandra, hitta följsamheten, läsa av varandras signaler? Tänk om dom är lila,,,jag som har röd jacka,,,då måste jag köpa nya kläder. Ytlig jag?

Jag som vill ha ett öppet sinne, vara nyfiken, se möjligheterna i förändringar, lära och utvecklas, ta vara på livet genom att aktivt göra och ta ansvar för mina val. Med den här inre dialogen levde jag knappast efter min egen skola.

Det är väl en lång rad av faktorer och egenskaper som ligger bakom när man gör sitt urval bland en grupp fantastiska människor och knyter an lite mer till några som med tiden blir goda kamrater & vänner.
Ibland finner man varandra direkt, ibland behövs längre tid innan man klickar.

Få nya kompisar är ju faktiskt lite som att köpa nya skor. Man måste känna en samhörighet, få en positiv känsla. Det får inte skava och klämma för mycket redan från början. Men en sak kan man ju helt bortse från och det är ju faktiskt ytskiktet. Jag bestämde mig för att jag enbart skulle låta känslan styra i detta första möte.

Det blev inte kärlek vid första ögonkastet men det kändes ändå lite som att komma hem.
Det här skulle nog kunna bli ett par goda långpass kamrater. Vem vet, kanske jag med tiden även kommer tycka att dom är snygga.

Om jag ska vara ärlig så hade jag nog, om jag fått välja på alla skor, låtit mina ögon ha mycket mer att säga till om i valet av skor. Allt annat än smart då en frisk och välmående fot är en förutsättning för ett starkt löpsteg.
Hoppas denna "påtvingade" bekantskap ska bli ett nöje att få beta av mil efter mil efter mil tillsammans med.

Bedragen?

Clarre, vad gjorde du ( har inte du 2 veckors löpförbud?!) och med vem ( trodde du var min coach?!) på Farsta IP?

Ha ha ha ha, skoja bara. Jätteroligt att du fick över Masse till Farsta från EIP.

Ses i morgon :-)

Återigen....

faller jag in i tankarna kring möten mellan människor. Hur vi talar till och med varandra, hur vi lyssnar & tar till oss det vi hör. Ta den där namnleken där förste man viskar ett ord i örat på sin granne, som viskar det vidare i nästa öra osv, när sen siste man ska säga ordet högt så är det ett helt annat än det ord som förste man skickade iväg. Vi filtrerar och hör utifrån våra egna erfarenheter.

Hur bibehåller vi det vi sett och hört. Vad är det som avgör hur vi tolkar viss information.
Vågar vi alltid lyssna? Vågar vi alltid se?

Efter flera samtal i telefon mötte jag så äntligen Isaks föräldrar för första gången i tisdags. Det som fört våra vägar samman är en händelse så ledsam och smärtsam att man bara vill stanna tiden, vrida klockan tillbaka och göra om världen. Isak dog 5 mån 20 dagar gammal.
Det var ett ljust och varmt möte med hans föräldrar, men också väldigt tungt och sorgligt.

Vad hade en god dialog och kommunikation gjort för skillnad för Isak och hans föräldrar under den tid man kämpade för att rädda hans liv? Hade den gjort skillnad? Jag är övertygad om att den hade det. Exakt vilken skillnad vet jag inte, men skillnad - absolut!

Hampus och Linéa, varmaste kramar till och beundran för er som har förmåga att visa empati mitt i den stora sorg ni bär. Jag är övertygad att ni kommer göra skillnad, att er debattartikel http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=451411 kommer beröra, starta samtal, lyfta ämnet. Att bli medveten är en förutsättning för att kunna förändra.

Jag är så glad över att få lära känna er, men så innerligt ledsen över att inte Isaks liv gick att rädda.

Varma Kramar till er.

Cirkelpass - En ulv i fårakläder

Låter helt ofarligt att delta i cirklar, sådana där man samtalar, studerar och nätverkar.
Hur hemskt kunde det då vara att träna något som kallas Cirkelpass. Hade hört mig för lite och det skulle vara mycket styrka, stabilitet och balans. En favorit, sagt och gjort, jag gick dit.

Jag trodde jag var någorlunda vältränad, hade hyfsat flås och ork för ett sådant pass. Men måndagskvällen gav besked om det motsatta. Jag trodde jag skulle dö, att jag hamnat på någon förtäckt Army Fitness.

Det var sjukt jobbigt men roligt att testa mina gränser, nu är det bara att se till att flytta fram dom lite.

Kunskap är inte detsamma som gott omdöme,

En del personer lämnar större avtryck än andra. Oftast minns jag människor för de positiva intryck de gett. Men en och annan etsar sig fast pga motsatsen. Helgen blev ett skolexempel på hur fel det kan bli när man.....

"väljer att avgöra en fråga utan att diskutera den - istället för att diskutera en fråga utan att avgöra den" (joseph Jouber)

,,,,denna nygamla insikt ledde sen mina tankar vidare till kommunikation

Det sägs att det vi förmedlar med ord, med text, står för ca 10% av det kommunicerade budskapet.

De övriga 90% är kroppsspråk, röst och andra icke-verbala signaler.

Vi kan säkert alla känna igen oss i situationer där man snabbt formar en uppfattning om en person som just kommit in i rummet. Innan han eller hon har yttrat ett enda ord har man registrerat kön, utseende, ålder, utstrålning, attityd, kläder, grupptillhörighet, igenkännande drag mm

I all kommunikation är det mottagaren som bestämmer. Det som slutligen blir det uppfattade budskapet, är det som är kvar efter att ha filtrerats genom hans eller hennes referensramar.

Åt mottagaren kan man inte göra mycket. Åt sitt eget budskap samt sitt sätt att förhålla sig till mottagarens respons kan man göra desto mer.

Att vara medveten om de signaler man faktiskt sänder, både verbala och icke verbala, öppnar ju dörrarna för att man verkligen lyckas förmedla det man vill ha sagt. Det borde även öka förmågan att vara lyhörd inför andra vilket är en förutsättning för att kunna ha en bra kommunikation, utveckla en dialog.

Heja Heja Heja!

Så har ännu ett lopp gått av stapeln med mig placerad utanför istället för där jag borde vara,,på banan.

Idag hade var det roligare än vanligt att heja då det gjordes i sällskap med Karin, Helena och Alexandra. Tack alla Linnéaner och andra fantastiska löpare för all löparglädje ni fyllde dagen med.
Efter avklarat lopp bjöd underbara Mia på kaffekalas, som alltid när hon har ett finger med i spelet blev eventet en hit.

Clarre, vi saknade dig.

En gång är ingen gång

Att motstå kräver känslomässig styrka, att avstå kräver mental sådan.

Jag har gott om båda, i alla fall när jag vill ha det.

Efter ett första test på min mentala styrka valde jag avstå från den lite längre rundan som skulle gå runt söder till förmån för uppvärmningsrundan som skulle vara både kortare och långsammare.

Tillbaka på IP så skulle nu alla utom jag riva av 15x200m intervaller. Jag stretchade och tittade på när en efter annan kom rusande ut genom kurvan på starka ben som bara ökade farten längs raksträckan.

Jag ville prova, smaka lite, känna på farten, låta pulsen skjuta i höjden, bara en gång, bara lite, bara 200m.

Jag vill vill vill....bara en gång....en gång är ju ingen gång....eller?

Tiden sägs läka alla sår...

....jag håller inte med.

För 20 år sedan, nästan exakt på timman, satt jag i korridoren på BB. Jag hade precis sett personalen rusa iväg med min snart 2 dygn gamla son. Han hade minuterna innan plötsligt fått svårt att syresätta sig och livet rann alltför fort ur hans lilla kropp. På en sekund befann jag mig 3 år bakåt i tiden då vårt första barn Jonas dog 3 dygn gammal.

När sköterskan rusade genom korridoren med den lilla sängen framför sig visste jag att det skulle bli sista gången jag såg Mikael i livet.
Jag kan i detalj minnas både ljud, dofter, ord.......känna den outhärdliga smärtan och kvävande ångesten.

Sorgen har inte blivit mindre med åren men den har tagit en lite annan form samt att jag har lärt mig att leva med den. Jag är starkare nu, inte längre lika hudlös och ömtålig. Sorgen är numera inte enbart en källa till smärta utan även en drivkraft och styrka.

Men dagar som dessa, tiden för hans födelse och död men också en vanlig vardag när tankarna på det som inte blev slår en utan förvarning, då suddas tiden mellan då och nu ut.

Den största skillnaden som åren gör är nog för min del att det går så mycket lättare att ta sig ur svackorna när dom kommer. Men mindre,,,det har sorgen inte blivit.

Nu ska jag tända ett ljus för min son, resa tillbaka i tiden för en stund. Vara i minnena som fyller mig med sorg, glädje och tacksamhet över tiden jag fick med mitt älskade lilla barn.

Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ens huvud. Men man kan hindra dom från att bygga bo i ens hår.

Äntligen sex............................härliga km!

Igår var det dags för min första träning med supertrevliga IF Linnéa gänget. På schemat stod en mil runt söder, tröskelpass, för pigga ben eller ett lufspass för de som sprungit Berlin/LL.
Jag kvalade inte in i någon av grupperna men anslöt så klart till lufspasset som passade utmärkt som rehabträning.
Vet att jag egentligen skulle nöjt mig med 3 km men jag försvann snabbt in i ett löparlyckorus, glömde av tid & rum och plötsligt var vi tillbaka på Zinken igen. Lycka :-) !

Jag erkänner

jag har "lånat" bilder utan att fråga om lov först,,förlåt Mia men så snygga kläder måste ju bara visas upp.






SnyggMia som visar upp snyggjackan.











Sol har utlovats på helvetesön där det alltid regnar, ingen regel utan undantag alltså.
Det räcker nog med väst för att hålla mig varm när jag hejar på alla Linnéaner och en & annan löpare.




LYCKA TILL ALLESAMMANS som springer lopp i helgen.

Nykär..............

............det är så det känns när jag får snöra på mig löparskorna.

Det pirrar i magen, hjärtat bankar och kinderna blir röda av lycka. Trots att jag under cykelturen till idrottsplatsen får munnen full av en massa äckliga djur så fort jag öppnar den en millimeter så bryter läpparna ideligen upp i ett stort leende. Kan inte klaga på dagens proteinintag i alla fall.

Med PT´n PT i sällskap blev det glada, härliga, långsamma, 3 km på EIP idag.
Medan PT sen körde sitt lättdistanspass,,,i min snabbsnabbdistansfart, så satt jag i solen och stretchade och njöt.

Livet var oerhört vackert idag.

Nakukymppi.......bli ett med naturen!

Få saker slår en tidig löprunda i terrängspåret en sval höstmorgon när diset hänger kvar i luften samtidigt som solen lyser på de höstfärgade löven som gnistrar i en färgkaskad.
Sinnena fylls av skogens mustiga dofter och de enda ljud som bryter tystnaden är de som skvallrar om djuren som bor där och ens egna steg.

Vill man förstärka upplevelsen ännu mer ska man, om man ska tro ett av kvällens inslag i Outsiders, springa naken. Det ska ta löpningen till nya höjder och göra dig till ett med naturen.

Jag brukar inte fega men den här gången passar jag. Men om det är någon annan som känner för att testa så kan ni läsa mer om ett nakenlopp här: http://koti.mbnet.fi/hhela/naku10/index.html

Vem vet men den ultralätta utrustningen borde öka förutsättningarna för PB :-)

Kort eller lång - långsam eller snabb

Enligt klockan är en timma en timma, den ena exakt lika lång som den andra.
Ändå kan dess längd uppfattas så olika.

Idag cyklade jag in till badet för att vattenlöpa. Det tog en knapp halvtimma in, den flög iväg, hann väl mest tänka tankar som födde negativ stress och som höjde pulsen mer än både backar & tempo gjorde.

Väl i bassängen låg stressen kvar i tankarna och jag hamnade snett redan från början genom att välja helt fel inställning till passet. Började räkna på hur många urtråkiga längder jag skulle tvingas springa innan min timma var till ända.

Jag önskar mig ofta fler timmar på dygnet. Men istället för att be om mer borde jag bättre ta tillvara på dom jag redan har.

Jag ryckte upp mig och min inställning, trampade in ett tempo som var behagligt ansträngande, hittade rytm och hållning. Efter ett par längder flöt det på rätt bra och jag öppnade dörren till själen och lät tankarna flöda fritt.

Det var fortfarande jobbig träning men jag räknade inte längre ner tiden tills passet skulle vara slut. Jag glömde av den i stället. När tankarna började slå av på takten slängde jag en blick på klockan och såg att timman var både slagen och förbi.

Med hjälp av tankens kraft blev det en härlig timma med både kvalitet och kvantitet.

Ont det gör ont,,,,,,,,,,,,,,,,inte alls!

2 km och jag är så lycklig. 2000m och mina ögon tåras.
Som jag har saknat, som jag älskar, min löpning.

Just nu känns benet inte alls. Jag får väl vänta med att känna efter tills i morgon då lyckoruset kanske lagt sig så pass mycket att ev signaler från mitt ben har en chans att nå fram till mitt huvud.

Just nu är det bara glädje.

Don efter person

Det finns muskelpass och så finns det muskelpass.

Det finns instruktörer och så finns det E.

Mina ben domnade bort redan efter första låten. I takt med att minut efter minut avverkades gjordes detsamma med olika delar av min kropp.

Det kommer göra duktigt ont när träningsvärken kickar in, precis som det ska göra efter ett riktigt kanon pass.

Alla har vi våra skäl

Jag får ofta frågan hur jag kan tycka om att springa. Jag undrar tyst tillbaka, hur kan man låta bli att tycka om det? Svaren på frågan varför man springer blir nog lika varierande som antalet löpare man ställer den till.

Filosofiprofessorn och tillika maratonlöparen Gregory Bassham refererar i den här artikeln http://www.fokus.se/2008/09/folkrorelse-pa-fotter/ till en god vän som började springa när han det gick upp för honom att han aldrig skulle ha sex med någon annan än sin fru. Genom att delta i olika motionslopp fick han åtminstone då och då svettas ordentligt tillsammans med främmande människor.

Alla har vi våra skäl...........vilket är ditt?

Trevlig fredag och till er som ska springa Bellmanstafetten i morgon - LYCKA TILL!

Högre, lägre eller mittemellan

I lördags tror jag att jag höjde medelåldern på puben med 20 år. Igår när jag klev ner i bassängen sänkte jag den med 30. Inte undra på att jag låg i omkörningsfilen igår.

Inga varvtider, ingen kadens eller exakt mätta sträckor för det här intervallpasset. Men med mina sinnen som mätinstrument kunde jag nöjt konstatera att jag var skönt trött i kroppen men pigg i knoppen efter en halvtimmes mental fasta.

"En del människor ger sina bekymmer simlektioner istället för att dränka dem"

Jag springer ifrån mina............... :-)

Med livet som insats

Dagens träning är avklarad, 41 sköna km. En sak som jag saknar när jag cyklar är det där lugnet som oftast infinner sig redan under tiden man springer lång eller lättdistanspass.

När man cyklar måste man vara alert hela tiden, det är lite som om man kör med livet som insats.
Kanske inte alltid mitt eget liv men en lösspringade hunds, en velig tants som inte kan bestämma om hon ska kliva åt sidan till höger,,,eller vänster,,,eller stanna i mitten av cykelvägen.

Mitt eget liv är väl mer i farozonen när jag tar fel på broms och växelspak, inte ser ett gupp eller kant. När en stolpe står närmare än jag trodde. När bilförare måste ställa sig på cykelvägar, slänga upp bildörren utan förvarning eller svänga utan att ge en ett uns av hint om tänkt färdväg. Man är ju inte Saida precis.

Sen undrar jag vem på vägverket som fick nöjet att rita cykelbanornas sträckning genom stan.
Dom kanske körde det som tävling på en kick-off istället för att leka "sätta svansen på grisen".

Lev väl :-)

"Ibland kan det vara viktigt att förstå de ord som inte nämns"

Att bekräfta en känsla, låta den falla på plats, det gör man ofta genom att sätta ord på den.
Säkert jättebra. Men medaljen har två sidor.
Det finns få sätt som är så effektiva när man vill undvika att tänka en tanke fullt ut, när man vill bryta en känsla, som att börja prata,,,,,om något helt annat.

Att tappa rösten var en bra påminnelse om detta.

Det var inte jag

Starka lyckliga Linnéaner på en Pelikan, mitt ibland oss en vacker fasan och runt borden fasan i form av Det Var Inte Jag-servitör, ingredienser som igår resulterade i en mycket lyckad middag.

Innan dess hade jag tankat med 2½h timmar återkommande lyckolöparrus och ståpäls som ni alla löparsjälar bjöd mig på när ni forserade förbi Gamla Stan och mina hejarop. Väl värt både dagens träningsvärk i armarna och min tappade röst.

En bankett, en pub, en båt, många skratt och intressanta samtal senare kan jag bara sammanfatta allt som en kanon lördag.
Jag kan däremot inte förstå varför mitt huvud dunkar och känns så tungt. Oavsett vad som är orsaken - Det var inte jag!

365 dagars bonus och 25 spotlights i taket

Dagens träning:
Cykel till och från badhuset (25km). Medelhård ansträngning blandat med en del kortare intervaller och några backar där pulsen passerade 170 och syran sved i benen. I bassängen blev det 45 min vattenlöpning. Fokus på höga ben, bra tryck i löpsteget och kontrollerad armpendling. Visste ni förresten att på kortsidans bassängläktare finns det 150 sittplatser och i taket sitter det 25 spotlights ,,,,ja jag vet,,intresseklubben antecknar,,,men något måste man ju skingra tankarna med när tristessen anfaller under pågående pass.
Efter att ha mellanlandat hemma och tankat med en macka var det dags för 60 min muskelpass på gymmet, tufft men jätteroligt.

Jag brukar önska mig mer tid, mer timmar på dygnet, mer dagar i veckan, mer månader på året.
Jag har blivit bönhörd!
Nej, jag har inte lyckats lära mig hur man, likt delfinerna, kan vara vaken jämt genom att bara sova med en hjärnhalva i taget - någon som vet hur man gör?

Men jag har fått ett helt år extra att leka med av den enkla anledningen att jag är kass på att ha koll på sånt jag tycker är oviktigt. Sånt som min ålder. Jag har på allvar trott att jag fyller 45 i år.
Så nu får jag vara 43 igen, ett litet tag, och sen 44 i ännu ett år.
Inte illa, tänk så mycket jag ska hinna med som jag redan trodde jag var för sent ute med.
Som att springa milen på 45min, det var min målsättning att klara det innan jag fyllde 45år, nu har jag ett helt år till på mig för att kämpa för det, inget dåligt plåster på löpförbudet.

Passar på att slänga in glada heja rop till er alla som ska spring Stockholm Halvmarathon i morgon. Glöm inte ha roligt när ni jagar varandra & era tider.

Tidsresa

Onsdagens pass blev inte bara en resa mot klockan utan även en resa i tiden.

Igår bestod träningen av en cykeltur på 20km, på det 30min core som sen följdes av ytterligare 12km pedalande. På vägen in mot stan blåste det en hel del men det var ljumma vindar och solen tittade fram bland molnen, härligt cykelväder. På vägen hem började mörkret falla och det urkassa cykelbanorna gjorde sitt bästa för att få mig att vurpa in i buskarna mer än en gång.

Det var trötta och slitna ben idag, men det låtsades jag inte om och det brann i benen oavsett om det var flackt eller backigt. Eriksdalsbadets Corepass kändes dock lamt, första gången jag var där. Får väl gå på några olika pass och försöka hitta den instruktör som kör en nivå som biter i rygg och mage.

32 km, det var min resa mot klockan, blev ingen supertid, 1,17 tog det idag.

Min resa i tiden gick betydligt fortare. Mötte idag en gammal skolkamrat. Vi bodde under vår uppväxt i portarna bredvid varandra, hade våra sovrum vägg i vägg så det blev en hel del knackande,,,,den tidens sms :-).
Det är snart 30 år sedan vi slutade skolan, jisses,,det där sved att skriva.

Det är en lite märklig känsla att på en sekund förflytta sig så långt tillbaka i tiden. Plötsligt poppar en massa gamla minnen som man inte hade en aning om att man bar omkring på upp och känns som om de hände igår.

Hjärnan är verkligen en märklig manick, inte konstigt det sägs vara en hårfin gräns mellan dårskap och genialitet.

Jag behöver dock inte oroa mig, risken att jag skulle tippa över på den sistnämnda sidan är obefintlig, olika falla livets lotter.

Ha en härlig dag.

Val

Jag gillar tänkvärda ord/kommentarer och Mias inlägg med just ett sådant häromdagen gjorde såklart att mina tankar genast spann iväg.

Tänk hur olika vi människor förhåller oss till saker. Hur olika associationer vi får till ord, dofter, platser mm. Jag tycker det kan vara väldigt intressant att se hur människor förhåller sig till livet. Hur olika svårigheter livet har att bjuda på föder bitterhet hos en del men blir en språngbräda för andra.

Mia skrev " Allt kan man ta ifrån människan. Utom en sak - den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig". (Viktor Frankl, överlevande Auschwitz)

Många tycker nog att man sticker ut hakan genom ett sådant uttalande, om så,,,här har ni min.

Jag vet, ibland står valen mellan pest och kolera, men kvarstår gör, man har ett val.

Jag har förlorat två av mina barn. Erfarenheten av de smällarna har naturligtvis förändrat mig mycket, förhoppningsvis till det bättre. Jag hade självklart valt att vara mitt gamla jag om jag hade fått välja att få behålla mina barn. Nu blev det inte så.

Många är de stunder, år då jag drunkat i sorg, Stunder så fyllda av smärta att jag inte trott jag skulle uthärda ta ett enda andetag till. Stunder då ångesten rivit min kropp och själ i bitar, det enda som kunde lindra då var om man av total utmattning föll in i apati och förskonades från att känna någonting alls.

Men fler, långt mycket fler är de stunder som jag burits framåt. Framåt av underbara minnen, av tacksamheten att jag fått uppleva mina barn, av familjen, av kraften jag fått av människor jag mött, av den kärlek som livet rymmer, av ångesten som är en enorm drivkraft att ta sig vidare.

Friheten att själv välja förhållningssätt till de erfarenheter som livets skola gett mig har varit mitt sätt att gå vidare, om än vingklippt och tilltufsad, med stor aptit på livet.

Runners(water)high

Efter en sur start på dagen bestämde jag mig för att klämma in mitt träningspass redan på fm i ett försök att bli av med lite irritation och dåligt humör.

Trots en regntung himmel var det skön luft ute. Jag hann rensa ganska mycket i tankarna under tiden som jag trampade mig igenom 13 lagom jobbiga km in till badet.

Då jag planerat köra intervaller på cykeln på hemvägen hade jag tänkt mig att vattenlöpningen skulle ge en "medeldistanpass" känsla.

Jag satte av direkt när jag kommit ner i vattnet och kände på en gång att kroppen hittade rätt teknik. Armar och ben hittade en fin rytm och andningen föll in i den. Jag sprang längd efter längd utan att tappa tempo. Jag kände hur hela jag fylldes av den där så hett och innerligt efterlängtade kicken. Nu var den inte av samma kaliber som ett äkta runners high. Men efter månader utan denna känsla är man inte kräsen.

Vattenlöpning är inte så dumt trots allt. Läkande för både kropp och själ samt bra bot mot dåligt humör.

Hur kan för lite tid bli alldeles för mycket?

Jag räknar dagarna, trånande likt en nyförälskad som plockar bladen av en blomma...älskar, älskar inte, älskar.....
bockar jag av vecka efter vecka i kalendern i väntan på att mitt löpförbud ska vara till ända. Hur jag än räknar så är vägen dit väldigt lång. Mitt löparhjärta värker av olycklig kärlek, min kropp skriker av längtan efter det rus som bara löpningen kan fylla den med.

Märkligt hur mitt tidsperspektiv kan ge mig så mixade signaler. Sommaren är över, vart tog den, sommarlov och semester vägen, tiden rusade förbi. Men när jag bläddrar i kalendern och letar efter det blad som måste ha gömt sig någonstans då veckorna jag samlat på mig sen besöket hos farbror Dr känns som minst 20 men bara kan summeras till 5, då har tiden stått i det närmaste still.

Fem veckor har passerat, FEM av TOLV, eller i allra värsta fall, SEXTON veckor!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vet, det finns betydligt värre saker som livet kan ha på agendan. I det stora livet är det här oviktigt, men i mitt löparhuvud är löpförbudet en härdsmälta,,, hur ska jag stå ut.

Jag försöker hela tiden blidka tiden genom att förhandla med mitt ben, genom att kontrollräkna dagarna i kalendern. Jag bara sprungit totalt 4 pass sedan Sthlm Marathon, så få pass kan väl aldrig behöva räknas.

Jag borde i alla fall få tillgodoräkna mig de 2 veckors löpvila jag redan hade samlat ihop innan röntgensvaret kommit, eller?

Så får det bli, 7 avklarade & 5 -9 kvar,,,,,en evighet alltså.

Tramp tramp tramp tramp

...är det inte cykel jag trampar så är det i vatten och så lär min träning se ut en tid framöver.
MR idag gav prel.besked att jag har en stressfraktur och nu får löpningen ligga på hyllan tills det här eländet har läkt.

Det känns surt men hade kunnat vara så mycket värre. Jag har ett problem som kan rättas till, som jag själv kan påverka utgången av.

I mitt liv ryms två världar, två motpoler. Den friska världen där den gemensamma nämnaren bland dom jag möter är framförallt löpning och allt som följer med den. Därmed inte sagt att det inte finns sorg, elände och problem mm även bland alla som jag träffat där, men det är inte det vi samtalar om. Vi dryftar skor, energidrycker, träning, tider, tävlingar, obefintliga tånaglar, träningsutrustning, kläder, utmaningar och galna upptåg osv.

I den andra världen som tar mycket av min tid och engagemang sedan drygt 20 år tillbaka är det sjukdom och/eller sorg som är den gemensamma nämnaren. Här pratas det behandling, medicinering, överlevnad, komplikationer och död.
Därmed inte sagt att det inte finns glädje, livskvalitet, friska värden och skratt även här,,,men det var inte det som förde mig samman med de människor jag möter här.

Ena dagen kan jag tycka att mitt löpförbud är katastrof,,,andra är den ett ynkligt litet skitproblem som tappar all betydelse.
Idag är en sådan dag, en sådan dag när det blir så glasklart hur olika livet ser ut i mina två världar.

Jag fick ett samtal från en förtvivlad kvinna som nyligen fått veta att hon har en sjukdom som hon inom en ganska snar framtid kommer avsluta hennes liv. Det spelar ingen roll vad hon gör, hur hårt hon kämpar för livet, hon kommer förlora. Hon var rädd och grep ett sista halmstrå av hopp i ett försök att få kontakt med någon, med en för henne främmande människa som skulle kunna hjälpa henne från känslan att vara totalt ensam i sin situation.

Mina nyss tänkta tankar i självömkan då jag förbannade att jag inte springa får springa på ett tag kändes med ens väldigt små och fullkomligt oviktiga.

Jag har lärt mig leva här och nu, det har blivit min överlevnads strategi när känslor och tankar gjort livet nästintill outhärdligt att hantera. Jag är väldigt duktig på att fokusera på det som sker för stunden, gå upp i det som är just då, dvs jag är en fena på att stänga ute det som jag inte orkar känna och låter bara så mycket som jag kan hantera för stunden komma mig nära. Det är min styrka, det är min svagaste länk, två sidor av samma mynt.

Vissa dagar känns det som om man kastas mellan ytterligheterna via fall-luckor som plötsligt öppnar sig under en.
Fast alla dagarna egentligen är en vandring i en blandning av båda, det är bara mitt fokus som flyttar på sig, världarna är mina båda två, både till vardags och till fest, i glädje och i sorg.

Man kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ens huvud, men man kan hindra dom från att bygga bo i sitt hår.