Se där ja....igen

Släpade mig upp ur bassängen efter ett ganska snällt intervallpass. Irriterad på ett simmande cyklop i simfötter som stört mig hela passet gick jag mot omklädningsrummet.

Dörren öppnas och jag passar på att gå in medan den hålls öppen, tack säger jag glatt. Fortsätter ytterligare några steg in och känner genast att det här, det är så fel...och det var det.

 

Sa ju att det skulle bli en intressant dag..........

Ny väska

fick jag idag när jag tog en promenad till skolan med soppåsen i sällskap.

Hann inte mer än hem innan dom ringer från skolan då dom inte hittar väskan med S matdropp. Tänker först att jag säkert slängt den i soprummet men den ligger kvar på diskbänken.

Väl hemma igen sätter jag mig för att äta frukost och då ringer mobilen ännu en gång.

Jag springer runt, letar och letar medan signalerna ökar i styrka...var är mobilf*n...låter ju som om den är i närheten.

Se där ja,,,,där är den ju, i fickan på tröjan,,,,,,som jag har på mig.

Känns som om det här kan komma att bli en intressant dag :-).

Solen skiner

inte utanför mitt fönster :-(!

Så jag gör min egen sol idag,

tankar & sprider glädje och värme.....å kramas mycket.

Solsken till er alla!

The funniest and lamest of facebook

Borde väl inte skratta åt det här ...men jag kunde inte låta bli.

Är nog för att det lätt skulle kunna vara jag som lagt en sån kommentar. 
Har ju för vana att tala först och tänka efter sen.

Run-Off

Idag var det så dags för TSM´s första träningspass inför Stockholm Marathon 2010.

747 löpare har anmält sig för att delta i Sthlm.

Tyvärr så saknas en oerhört viktigt pusselbit denna säsong, nämligen Rubin.

Det kommer bli väldigt tomt utan hans engagemang för TSM, för den enskilda deltagaren. Jag kommer sakna tillgången till hans kunskap och erfarenhet. Jag kommer sakna den härliga löpglädje han tankade en med innan det var dags att ge sig ut på passet.

Tur att det var så många trevliga deltagare, nya som gamla, som satte en glad stämning på dagen. Var jätteroligt att få träffa er alla.

Tack till er alla i  3;30 gruppen för en pratglad runda på Premiärmilenbanan, ni var grymma på 2&2!

Foto: TrummisJonas

Välkomna hem!

I love!

DuracellkaninKarin!

Att stå och heja är inte lika roligt som att springa själv men söndagens Hässelbylopp blev ett undantag.

Att få se Karin komma springande förbi IF Linnéas hejarklack med ett leende på läpparna och till synes helt oberörd med endast några hundringar kvar till mål gjorde mig så tokgalet glad. 

Det har gått snart 5 månader sedan jag såg Karin, grå i ansiktet och blå om läpparna, kippa efter luft i sjukvårdstältet. Lika rädd som jag blev då,  lika lycklig blev jag i söndags över att se hennes löparglädje gnistra i ögonen när hon sprang i mål på nytt PB, på fantastiska 42;50 .

foto Fredrik L

Så gott att du hittade löparglädjen igen vännen min.

Får jag chans på dig?

Under de senaste månaderna har mina tankningsbesök på Linnéa träningarna varit alldeles för få.

Igår var det dags för klubbmöte och då jag inte varit med på träningen anslöt jag först efteråt. I omklädningsrummet var det betydligt fler okända än kända ansikten som mötte mig när jag lät blicken scanna av det överfyllda rummet. Hade det inte varit för en handfull "gamlingar" så hade jag trott jag gått fel.

Jag satte mig tryggt i hörnan mellan UnderbaraMia och Staffan och viskade till Mia, vilka är alla? Mia tittade frågande på mig och sa "Men Catti, känner du inte igen din familj?  Den har bara blivit lite större, du har fått en massa nya barn, bara du som inte hunnit träffa dom än!"

Himla tur, samma gamla familj, bara lite större.

Känns ändå lite vilset,,,eller annorlunda,,,,eller,,nja,,,inte helt som vanligt när frågorna om träningar, lopp och hemsidan tas upp för att vridas och vändas på.

Wow, vår ledarstab har vuxit från en till ca tio personer. Ja det har verkligen hänt mycket sen jag kom med i Linná för drygt ett år sedan. Då var vi inte ens tio personer på träningarna, inkl coachAllan.

Vi har fortfarande möte när den ihopvikta lappen sticks i min hand. Jag vecklar upp den  och det står att läsa....får jag chans på dig.... Jag har ingen aning om vem som skrev den, men genast kände jag mig så hemma igen. Vad kunde jag svara på det förutom ....alltid!

IF Linnéa är kärlek!

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill kanske, vill inte alls......men SKA!

Efter en supersöt bebis (inte min), frakturer (mina) så är det dags att göra om och göra rätt.

1 av 4 kommer man inte långt med så det är bara att simma Vansbro igen och se till att komma till start, å helst förstås även ta sig igenom, de övriga 3 äventyren som Klassikern bjuder på.

Vättern är bokad, Vasaloppets öppna spår står på tur i anmälningslistan ( skidor är redan ordnade).

Hur mycket jag än kan behöva börja träna redan nu för att ha en chans att lära mig  stå på skidorna önskar jag att snön dröjer med sin ankomst.

Jag hoppas på soliga och milda dagar med barmark ända fram till jul för nu vill jag njuta av löpningen och inte tänka på ångestframkallande saker som cyklar och skidor.

Är du laddad Louise?

....så finns det en annan sida i livet.....

Att bli/vara mamma är det största, mest fantastiska, den största glädjen jag upplevt i mitt liv.

Men det är också som mamma jag har känt den absolut största sorg och smärta.

Den 4 oktober 1988 sken solen, det var en bedövande vacker höstdag och jag var fet, framtung och fylld av förväntan & glädje när jag stegade in på förlossningsavdelningen.

Efter en knapp timma föddes vår Mikael.

Glädjeruset drunknade ännu en gång i sorg och smärta då han dog endast två dygn gammal. En näst intill identisk repris av vårt liv 3 år tidigare då vi förlorade vår Jonas när han var 3 dagar gammal.

Inte för att jag vet hur man klarar av det, hur man hittar tillbaka till livet igen, men vi gjorde det.

Jag tror inledningsvis för att man måste och med tiden för att man väljer att ta till vara på livet.

Sorgen försvinner inte men för min del har den med åren liksom årstiderna ändrat i färg, form och styrka, den har blivit en del av livet, av mig. Precis som glädjen och kärleken till mitt barn.

Är så tacksam för att jag fick uppleva dig Mikael.

Äntligen spring i benen igen!

Tänk att en liten stenjäkel kan få ens vardag att tappa det mesta av sin form, innehåll och rutiner.
En liten grå jäkel i skuggig allé, men den visste vart den tog.

Efter närmare 17 veckor tror jag äntligen att foten är hel igen. Har ju inte varit helt utan löpning utan hann sno åt mig ett par pass, som avnjöts helt utan smärta, efter de första månaderna. Men Rubin satte snabbt stopp för det sen han sett en knöl på min fot han inte tyckte skulle finnas där och en MR visade på en ännu oläkt fraktur och,,,,ja en massa annat skräp så tillsammans med röntgensvaret levererades hot om operation och 8 månaders löpförbud.

Borde inte frakturer göra ont, i alla fall de som är helt av?

Nu är i alla fall kryckorna inlåsta i förrådet, glädjen över att få springa svämmar över och jag tror att jag ler även när jag sover. Nu är det bara den tappade konditionen och ett gäng muskler som ska tillbaka.

Någon som kan låna ut lite tills jag hittat fått fylla på med nytt :-)?

ME HAPPY

Välj

Jag är väl medveten om att man långt ifrån alltid kan förändra sin livssituation men i mina ögon kan man välja hur man ser och agerar på den.
Därför kan jag inte sluta förundras över de som väljer att stanna i gamla negativa minnen, som slutar leva.
De som väljer att fylla sin knopp och själ med saker som tar kraft, som gör ont, som förminskar och förstör.
Jag har så svårt att förstå hur man kan orka låta bli att välja vägar där luften är lättare att andas, där vädret växlar, där glädjen också får plats.

Alla har vi väl våra skäl antar jag men jag förundras likväl.
Hur som.........Jag väljer livet, även när det gör ont!

Vått äventyr

Vasan och Vättern passerade utan att jag deltog så nu var det tredje gången gillt....Vansbrosimningen skulle genomföras oavsett hur många ursäkter jag kunde komma på för att slippa.
Hur som, först skulle vi ta oss till Dalarna så utrustade med 3 st kartläsare for jag Louise och Sofia iväg.

Kartläsare 1

Kartläsare 2 & 3



Vi hittade och kom fram helskinnade!

Jag har alltid varit rädd för djupt strömt och "okänt" vatten. Känt obehag även om jag befunnit mig på en båt. Nu skulle jag alltså utsätta mig för just detta och som grädde på moset var det ynka 15,7* varmt.
Kunde nog inte känna större motstånd och skräck inför den 3km långa simturen jag hade framför mig.

Anders gjorde allt för att jaga bort min rädsla och peppade oss alla.
När vi i sällskap med en massa andra gummiklädda människor vallfärdade mot starten plockade han fram sin mobil, började spela och sjunga Kentas " Just i dag är jag stark".




Jag spanar efter flyktvägar, Louise efter ombytestältet!


Ingen återvändo, bara bita ihop och byta om.....


4 coola 1 livrädd!


................. och gå till starten.


När vi står nere vid vattnet och värmer upp med lite gymnastik säger någon något om att vara kissnödig.
Ingen fara säger Anders, som alltid ser det positiva i saker, använd det till att fylla dräkten med så får det inte plats så mycket kallt vatten säger han glatt men farligt allvarligt. Jag tittar på honom och säger...ha ha ha eller hur....han bara tittar på mig till svar!

Där och då satte jag upp ett första delmål,
inga kallsupar de första 500m ifall dräkterna inte bara släppte in utan även ut.

Mitt tidigare enda mål var att ta mig igenom, inte på någon speciell tid, bara fortare än min kropp frös till is.
Så isolerad från topp till tå, med både strumpor och vantar så klev jag så i när det var några minuter kvar till start. Det blev obehagligt kallt när vattnet smet innanför min dräkt men den känslan försvann snabbt. När start skottet gick försvann rädslan och jag simmade lugnt iväg, noga med att inte få in något vatten i min mun.

Efter några hundra meter förvånades jag över att jag inte frös ett endaste dugg och undrade stilla när kylan skulle slå till. Jag softade och roade mig med att heja på de som satt i livräddningsbåtarna och pratade med andra badmössor som kom i min närhet.

Jag fick dåligt gensvar på mina försök att starta konversationer och efter någon km tänkte jag att jag kanske skulle ägna mig åt simningen och lägga lite mer kraft i simtagen.

Jag simmade och hörde Anders röst i mitt huvud, det är lugnt, det kommer gå så bra, du kommer knappt märka när det blir strömt.
Plötsligt hade jag kommit till den där svängen där de drygt sista 800m motströms börjar.
När jag simmar runt udden känner jag hur vattnet rör sig lite mer och tänker, aha,
nu förstår jag vad Anders menade, det här är ju helt ok.

Pang!
Vad hände, helt plötsligt har jag en mur av badmössor framför mig. Dom bara ligger där och skvalpar, är ivägen och jag blir genast irriterad innan jag förstår att dom faktiskt inte kan ta sig framåt, att det är så strömt att dom nästan står helt stilla.

Längs älvkanten går en brygga, hela vägen fram till mål. På bryggan står det funktionärer tätt intill varandra.

Källa: www.vansbrosimningen.se

Plötsligt blir jag varse att en efter annan deltagare fiskas upp på bryggan. Folk har kramp, ligger utmattade eller har gjort sig illa på något/någon.

Det är trångt och jag blir, precis som när jag springer, störd av att ha folk som är ivägen framför mig.
Då någon börjar slita i mina ben, en annan trängas och sparka mot min kropp får jag nog och simmar ut i älven i ett försök att komma undan, simma om.
Simma om...ha ha ha ha....eller hur.
Ju längre från bryggan desto mer strömt blev det.
Jag påminde mig om att jag inte jagade någon tid och att mitt mål var att ta mig just dit, i mål.

Jag lät irritationen flyta bort med strömmen och passade istället på att utväxla några ord med de som liksom jag emellanåt stod helt stilla trots att armar och ben jobbade oförtrutet för att förflytta våra kroppar till det allt närmare hägrande målet.

Jag är galet glad över att jag inte lät mina rädslor hindra mig från att uppleva det här äventyret.

Det tog 1.10.02 att simma 3 km varav 45 min användes till de drygt sista 800m.


Det första jag tänkte när jag kom upp ur vattnet var att det här bara måste jag få göra om, and i will!





Grattis Sofia & Louise som vann familjefejderna

Nedräkning!

Efter att äntligen kunnat vara på mitt första pass med TSM HalvMarathon i torsdags känns löpförbudets slut komma allt närmare.
Deltog visserligen med cykel som transportmedel men det var så roligt att vara tillbaka i TSM andan igen, att få träffa både gamla och nya löparsjälar. Det var många som slöt upp, drygt 70 st, för att köra backpass i kvällssolen. Jag intog en plats i mitten av backen och skrek och peppade alla starka ben som nötte backe upp & backe ner. Det kliade dock mycket i benen och längtan efter att springa gjorde det svårt att stå still.
Detta undgick förstås inte coach Rubins skarpa ögon.
Så idag kom ett sms från honom.................................Hi Catti. Du har löpförbud till den16 juli!!

Jag lyder såklart.....inte ett löpsteg innan dess. Med 4 veckor bockade i kanten känns ytterligare 3st överblickbara.
Mer än hälften av löpförbudet är (förhoppningsvis) redan avverkat.

Förlåt Clarre.......

...för att det tog tid innan du fick vila armen :-D.

Jag har spenderat timmar i bassängen. Ännu fler timmar på roddmaskinen som senast så snällt lämnade ett flera cm långt skavsår mellan skinkorna. En och annan timme i gymmet samt på motionscykel har det också blivit.

För att lägga in lite avledande aktivitet så gick kylen sönder i fredags kväll och helgen tillbringades med att springa och byta frysklampar i kylväskor samt att städa vinden i jakten på kvittot på kylen. Hann fylla tio säckar med skräp innan jag hittade det. Allt bara för att se att garantin redan hade gått ut. Men, jag blev i alla fall av med lite skit och ilska under resans gång.

Som alternativ träning klättrade jag i förrgår på en vinglig stege i ett försök att klippa ner Tuijahäcken. Idag klippte och krattade jag gräsmattan.

Inget råder bot på rastlösheten och längtan efter att få springa. Men att ikväll titta förbi för att säga hej, få andas lite TSM glädje, se gamla och nya ansikten var som balsam i själen.

I morgon är det Rubins brutalbänk som står på schemat - skräckblandad förtjusning - trodde minnet av hans armbåge har bleknat lite men det börjar komma tillbaka nu.
Som tröst ska jag sen äta massor av jordgubbar och ha en mysig midsommarafton med familjen.

På lördag har det gått 3 veckor sedan mitt möte med stenen & kryckorna åker in i förrådet, förhoppningsvis blir dom kvar där.
Eller så gör jag myteri och slutar med dom redan i morgon och gör en midsommarstång av dom.

GLAD MIDSOMMAR

Dagens Dubbel!

Dubbelt upp av födelsedagsbarn & superduktiga TSM ledare.

GRATTIS
Gunilla & Clarre