Ute på hal is,,,,,,,,,,,,

,,,är jag det? Inte riktigt än men lite slirigt är det allt redan.

Jag har ju varit glatt överraskad av mina Reebok skor men nu börjar den första attraktionen lägga sig. Det här förhållandet kommer nog bli kort, i alla fall får det gå i ide tills våren kommer tillbaka. Redan nu, när kylan kommer om kvällarna och temperaturen sjunker, förvandlas skorna till rena skridskorna på vissa underlag.

Bara att gilla läget och köpa ett par nya skor, tungt värre :-)

Man ska inte underskatta små motståndare...

..bara för att man inte kan se dom med blotta ögat.

Förkylningstider och jag vandrar ständigt i ett moln av spritångor.

Jag har inte börjat dränka mina sorger utan bara dom där små bacillerna som försöker ta sig in i mitt system och hindra en från att få springa.

Attack är bästa försvar,,,,

Söder runt på fötterna eller runt under fötterna på Söder

I tisdags betydde söder runt en härlig trevlig och mot slutet lite slitig löptur i kvällsmörkret.
Vi var ett ganska stort gäng som gav oss av genom Tanto ner mot Bergsundsstrand, vidare längs Södermälarstrand, via Stadsgårdskajen, genom Hammarbysjöstad, längs Årstaviken
fram till Tanto och upp till Zinken igen.
Som återhämtning plaskade K, T & jag i en varm skön pool.



Igår kväll var det dags för en Söderrunda igen. Jag och I utgick från Medis och första vätskekontrollen låg på Högbergs. Efter att ha fyllt på
depåerna fortsatte vi längs Götgatsbacken, fokus inställt på nästa delmål,
vätske- kontroll Olearys där vi blev ikappsprungna av T & co. Nästa sträcka var en lång nedförslöpa men när vi nådde Gamla Stan hade någon ändrat på
på bansträckningen och vi sprang vilse in på Engelen.

Båda turerna hade sin charm men den sistnämnda
ska nog inte stå på agendan alltför ofta.

Shoelace

Jag har ju som flera av er redan vet för vana att knyta om mina skor, inte bara en gång utan flera, både inför träning och lopp.

Jag tycker om omväxling och vem vet, kanske blir man snabbare om man hittar det optimala sättet att knyta skorna på ?

http://www.fieggen.com/shoelace/index.htm

Botemedel mot trötta ben?

Walking support for the elderly and other people with weakened leg muscles.....,vet inte men ikväll känns det som om jag kvalar in i båda målgrupperna :-).

Borde jag beställa?


http://world.honda.com/news/2008/c080422Experimental-Walking-Assist-Device/

Cykelbackpass

Kl 13 så möttes Pertti och jag vid JET macken. Han hade förvarnat om en 2-milsrunda, i maxfart trodde jag.
Men det blev en tur i mycket behaglig fart och det gav utrymme för en massa prat, förlåt om du fick skavsår i öronen Pertti. Jag hann till och med njuta av den fantastiskt vackra naturen, det blev nästan magiskt vackert när solen sken på trädens färgsprakande höstskrud.

När vi kört i ca 8 km så kom då förklaringen till att Pertti nöjde sig med detta makliga tempo. Jo, vi ska cykla uppför Hammarbybacken, har du gjort det förut frågar han med ett brett smile.



Måste jag svara på den frågan? Är inte liften signal nog för vad den backen skall användas till?

Men har man Vättern runt på agendan så kan man ju inte rygga för en liten backe som denna.
När vi så kört igenom Hammarby Sjöstad var det dags att börja ta sig upp för de första backarna.
Det kändes helt ok tills Perttis röst bröt det prasslande ljudet av alla löv vi trampade oss igenom,,,kör du på sådär kommer du att spy innan vi är uppe. Nu ville jag hem.



Vi var ganska snabbt uppe där den riktiga klättringen skulle börja. Men först ville Pertti ha ett före backen foto, nu kom rädslan tillbaka. Före och efter foto,,hur hemskt skulle det här bli




Efter order om att nu är det trampa som gäller, hela vägen upp till toppen, utan att stanna till för ens en sekund, så gav vi oss av.

Den första backen var snäll, men sen blev det bara brantare och brantare. Väl uppe på toppen kändes det härligt nog mer än kanon. Jag kände mig pigg och stark i benen. Ingen syra då jag fegat på lätta växlar. Glad över att ha klarat utmaningen pustade vi ut en stund medan vi såg ut över ett hav av hus.






Pertti föreslog snabbt att vi skulle göra om det, nu på en gång. Gärna för mig. Även den andra vändan gick kanon, det här var ju riktigt roligt.

Ingen syra den här gången heller, lite tyngre växlar under första halvan. Sommarens alla cykelpass har uppenbart gjort lite nytta i alla fall.

Innan vi lämnade toppen blev det ett "efterbackenfoto"

• Tack Pertti för ett kanonpass och många härliga garv.

Säger du ja eller nej?

Idag är det den Europeiska Donationsdagen. Donationsrådet fanns på plats i sin monter redan igår på Centralstationen. Det var många som då gjorde sitt ställningstagande, som de allra flesta burit med sig under lång tid i tysthet, känt genom att registrera sig i donationsregistret.

Många trodde inte de kunde donera pga de mediciner de åt, att de hade en sjukdom, var för gamla mm.
Dessa funderingar behöver man inte ta ställning till, det gör läkarna. Även om jag väljer att donera så är ju inte min tanke att jag ska dö idag. Jag har ju ingen aning om i vilket skick jag är i när den dan kommer.
Mitt ställningstagande gör jag både för min egen skull men även för mina nära och kära så att de inte ska behöva ställas i en situation där de ska gissa vad jag velat.

Fundera, ta ställning och gör din vilja känd både för dina nära & kära samt här:
https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx

Personligen tycker jag det känns fantastiskt att veta att jag kanske kan hjälpa en människa att få ett liv tillbaka när mitt slocknat.

När man inte själv får välja sina lekkamrater....

...var något jag funderade över som tidsfördriv när jag cyklade in mot stan för att hämta mina nya kompisar. Av alla vackra löparskor som skulle täcka vägghyllorna i butiken var det en redan förutbestämd sko som skulle få följa med mig hem.

Reebok, hur är h*n, kommer vi tala samma språk, kommer vi kunna stötta varandra, hitta följsamheten, läsa av varandras signaler? Tänk om dom är lila,,,jag som har röd jacka,,,då måste jag köpa nya kläder. Ytlig jag?

Jag som vill ha ett öppet sinne, vara nyfiken, se möjligheterna i förändringar, lära och utvecklas, ta vara på livet genom att aktivt göra och ta ansvar för mina val. Med den här inre dialogen levde jag knappast efter min egen skola.

Det är väl en lång rad av faktorer och egenskaper som ligger bakom när man gör sitt urval bland en grupp fantastiska människor och knyter an lite mer till några som med tiden blir goda kamrater & vänner.
Ibland finner man varandra direkt, ibland behövs längre tid innan man klickar.

Få nya kompisar är ju faktiskt lite som att köpa nya skor. Man måste känna en samhörighet, få en positiv känsla. Det får inte skava och klämma för mycket redan från början. Men en sak kan man ju helt bortse från och det är ju faktiskt ytskiktet. Jag bestämde mig för att jag enbart skulle låta känslan styra i detta första möte.

Det blev inte kärlek vid första ögonkastet men det kändes ändå lite som att komma hem.
Det här skulle nog kunna bli ett par goda långpass kamrater. Vem vet, kanske jag med tiden även kommer tycka att dom är snygga.

Om jag ska vara ärlig så hade jag nog, om jag fått välja på alla skor, låtit mina ögon ha mycket mer att säga till om i valet av skor. Allt annat än smart då en frisk och välmående fot är en förutsättning för ett starkt löpsteg.
Hoppas denna "påtvingade" bekantskap ska bli ett nöje att få beta av mil efter mil efter mil tillsammans med.

Bedragen?

Clarre, vad gjorde du ( har inte du 2 veckors löpförbud?!) och med vem ( trodde du var min coach?!) på Farsta IP?

Ha ha ha ha, skoja bara. Jätteroligt att du fick över Masse till Farsta från EIP.

Ses i morgon :-)

Återigen....

faller jag in i tankarna kring möten mellan människor. Hur vi talar till och med varandra, hur vi lyssnar & tar till oss det vi hör. Ta den där namnleken där förste man viskar ett ord i örat på sin granne, som viskar det vidare i nästa öra osv, när sen siste man ska säga ordet högt så är det ett helt annat än det ord som förste man skickade iväg. Vi filtrerar och hör utifrån våra egna erfarenheter.

Hur bibehåller vi det vi sett och hört. Vad är det som avgör hur vi tolkar viss information.
Vågar vi alltid lyssna? Vågar vi alltid se?

Efter flera samtal i telefon mötte jag så äntligen Isaks föräldrar för första gången i tisdags. Det som fört våra vägar samman är en händelse så ledsam och smärtsam att man bara vill stanna tiden, vrida klockan tillbaka och göra om världen. Isak dog 5 mån 20 dagar gammal.
Det var ett ljust och varmt möte med hans föräldrar, men också väldigt tungt och sorgligt.

Vad hade en god dialog och kommunikation gjort för skillnad för Isak och hans föräldrar under den tid man kämpade för att rädda hans liv? Hade den gjort skillnad? Jag är övertygad om att den hade det. Exakt vilken skillnad vet jag inte, men skillnad - absolut!

Hampus och Linéa, varmaste kramar till och beundran för er som har förmåga att visa empati mitt i den stora sorg ni bär. Jag är övertygad att ni kommer göra skillnad, att er debattartikel http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=451411 kommer beröra, starta samtal, lyfta ämnet. Att bli medveten är en förutsättning för att kunna förändra.

Jag är så glad över att få lära känna er, men så innerligt ledsen över att inte Isaks liv gick att rädda.

Varma Kramar till er.

Cirkelpass - En ulv i fårakläder

Låter helt ofarligt att delta i cirklar, sådana där man samtalar, studerar och nätverkar.
Hur hemskt kunde det då vara att träna något som kallas Cirkelpass. Hade hört mig för lite och det skulle vara mycket styrka, stabilitet och balans. En favorit, sagt och gjort, jag gick dit.

Jag trodde jag var någorlunda vältränad, hade hyfsat flås och ork för ett sådant pass. Men måndagskvällen gav besked om det motsatta. Jag trodde jag skulle dö, att jag hamnat på någon förtäckt Army Fitness.

Det var sjukt jobbigt men roligt att testa mina gränser, nu är det bara att se till att flytta fram dom lite.

Kunskap är inte detsamma som gott omdöme,

En del personer lämnar större avtryck än andra. Oftast minns jag människor för de positiva intryck de gett. Men en och annan etsar sig fast pga motsatsen. Helgen blev ett skolexempel på hur fel det kan bli när man.....

"väljer att avgöra en fråga utan att diskutera den - istället för att diskutera en fråga utan att avgöra den" (joseph Jouber)

,,,,denna nygamla insikt ledde sen mina tankar vidare till kommunikation

Det sägs att det vi förmedlar med ord, med text, står för ca 10% av det kommunicerade budskapet.

De övriga 90% är kroppsspråk, röst och andra icke-verbala signaler.

Vi kan säkert alla känna igen oss i situationer där man snabbt formar en uppfattning om en person som just kommit in i rummet. Innan han eller hon har yttrat ett enda ord har man registrerat kön, utseende, ålder, utstrålning, attityd, kläder, grupptillhörighet, igenkännande drag mm

I all kommunikation är det mottagaren som bestämmer. Det som slutligen blir det uppfattade budskapet, är det som är kvar efter att ha filtrerats genom hans eller hennes referensramar.

Åt mottagaren kan man inte göra mycket. Åt sitt eget budskap samt sitt sätt att förhålla sig till mottagarens respons kan man göra desto mer.

Att vara medveten om de signaler man faktiskt sänder, både verbala och icke verbala, öppnar ju dörrarna för att man verkligen lyckas förmedla det man vill ha sagt. Det borde även öka förmågan att vara lyhörd inför andra vilket är en förutsättning för att kunna ha en bra kommunikation, utveckla en dialog.

Heja Heja Heja!

Så har ännu ett lopp gått av stapeln med mig placerad utanför istället för där jag borde vara,,på banan.

Idag hade var det roligare än vanligt att heja då det gjordes i sällskap med Karin, Helena och Alexandra. Tack alla Linnéaner och andra fantastiska löpare för all löparglädje ni fyllde dagen med.
Efter avklarat lopp bjöd underbara Mia på kaffekalas, som alltid när hon har ett finger med i spelet blev eventet en hit.

Clarre, vi saknade dig.

En gång är ingen gång

Att motstå kräver känslomässig styrka, att avstå kräver mental sådan.

Jag har gott om båda, i alla fall när jag vill ha det.

Efter ett första test på min mentala styrka valde jag avstå från den lite längre rundan som skulle gå runt söder till förmån för uppvärmningsrundan som skulle vara både kortare och långsammare.

Tillbaka på IP så skulle nu alla utom jag riva av 15x200m intervaller. Jag stretchade och tittade på när en efter annan kom rusande ut genom kurvan på starka ben som bara ökade farten längs raksträckan.

Jag ville prova, smaka lite, känna på farten, låta pulsen skjuta i höjden, bara en gång, bara lite, bara 200m.

Jag vill vill vill....bara en gång....en gång är ju ingen gång....eller?

Tiden sägs läka alla sår...

....jag håller inte med.

För 20 år sedan, nästan exakt på timman, satt jag i korridoren på BB. Jag hade precis sett personalen rusa iväg med min snart 2 dygn gamla son. Han hade minuterna innan plötsligt fått svårt att syresätta sig och livet rann alltför fort ur hans lilla kropp. På en sekund befann jag mig 3 år bakåt i tiden då vårt första barn Jonas dog 3 dygn gammal.

När sköterskan rusade genom korridoren med den lilla sängen framför sig visste jag att det skulle bli sista gången jag såg Mikael i livet.
Jag kan i detalj minnas både ljud, dofter, ord.......känna den outhärdliga smärtan och kvävande ångesten.

Sorgen har inte blivit mindre med åren men den har tagit en lite annan form samt att jag har lärt mig att leva med den. Jag är starkare nu, inte längre lika hudlös och ömtålig. Sorgen är numera inte enbart en källa till smärta utan även en drivkraft och styrka.

Men dagar som dessa, tiden för hans födelse och död men också en vanlig vardag när tankarna på det som inte blev slår en utan förvarning, då suddas tiden mellan då och nu ut.

Den största skillnaden som åren gör är nog för min del att det går så mycket lättare att ta sig ur svackorna när dom kommer. Men mindre,,,det har sorgen inte blivit.

Nu ska jag tända ett ljus för min son, resa tillbaka i tiden för en stund. Vara i minnena som fyller mig med sorg, glädje och tacksamhet över tiden jag fick med mitt älskade lilla barn.

Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ens huvud. Men man kan hindra dom från att bygga bo i ens hår.

Äntligen sex............................härliga km!

Igår var det dags för min första träning med supertrevliga IF Linnéa gänget. På schemat stod en mil runt söder, tröskelpass, för pigga ben eller ett lufspass för de som sprungit Berlin/LL.
Jag kvalade inte in i någon av grupperna men anslöt så klart till lufspasset som passade utmärkt som rehabträning.
Vet att jag egentligen skulle nöjt mig med 3 km men jag försvann snabbt in i ett löparlyckorus, glömde av tid & rum och plötsligt var vi tillbaka på Zinken igen. Lycka :-) !