tisdag 9 september 2008

Med livet som insats

Dagens träning är avklarad, 41 sköna km. En sak som jag saknar när jag cyklar är det där lugnet som oftast infinner sig redan under tiden man springer lång eller lättdistanspass.

När man cyklar måste man vara alert hela tiden, det är lite som om man kör med livet som insats.
Kanske inte alltid mitt eget liv men en lösspringade hunds, en velig tants som inte kan bestämma om hon ska kliva åt sidan till höger,,,eller vänster,,,eller stanna i mitten av cykelvägen.

Mitt eget liv är väl mer i farozonen när jag tar fel på broms och växelspak, inte ser ett gupp eller kant. När en stolpe står närmare än jag trodde. När bilförare måste ställa sig på cykelvägar, slänga upp bildörren utan förvarning eller svänga utan att ge en ett uns av hint om tänkt färdväg. Man är ju inte Saida precis.

Sen undrar jag vem på vägverket som fick nöjet att rita cykelbanornas sträckning genom stan.
Dom kanske körde det som tävling på en kick-off istället för att leka "sätta svansen på grisen".

Lev väl :-)



2 kommentarer:

Karin sa...

Hahaha :-) Jag tror att du har helt rätt vad gäller cykelbanekonstruktörerna. Vilka dårar! När får du börja springa igen? Jag längtar sååå efter dig i löpspåret!

MarathonMia sa...

Tänk om det fanns trevliga, roliga, underhållande cykelvägar utan gupp, kärringar, bilar och avbrott.

Det blir ju landet då. Men utan underhållning.

Kämpa på - snart får du dra ner på tempot, vi löpare har goooood tid på oss att parera dörröppning från bilar :-)