Återigen....

faller jag in i tankarna kring möten mellan människor. Hur vi talar till och med varandra, hur vi lyssnar & tar till oss det vi hör. Ta den där namnleken där förste man viskar ett ord i örat på sin granne, som viskar det vidare i nästa öra osv, när sen siste man ska säga ordet högt så är det ett helt annat än det ord som förste man skickade iväg. Vi filtrerar och hör utifrån våra egna erfarenheter.

Hur bibehåller vi det vi sett och hört. Vad är det som avgör hur vi tolkar viss information.
Vågar vi alltid lyssna? Vågar vi alltid se?

Efter flera samtal i telefon mötte jag så äntligen Isaks föräldrar för första gången i tisdags. Det som fört våra vägar samman är en händelse så ledsam och smärtsam att man bara vill stanna tiden, vrida klockan tillbaka och göra om världen. Isak dog 5 mån 20 dagar gammal.
Det var ett ljust och varmt möte med hans föräldrar, men också väldigt tungt och sorgligt.

Vad hade en god dialog och kommunikation gjort för skillnad för Isak och hans föräldrar under den tid man kämpade för att rädda hans liv? Hade den gjort skillnad? Jag är övertygad om att den hade det. Exakt vilken skillnad vet jag inte, men skillnad - absolut!

Hampus och Linéa, varmaste kramar till och beundran för er som har förmåga att visa empati mitt i den stora sorg ni bär. Jag är övertygad att ni kommer göra skillnad, att er debattartikel http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=451411 kommer beröra, starta samtal, lyfta ämnet. Att bli medveten är en förutsättning för att kunna förändra.

Jag är så glad över att få lära känna er, men så innerligt ledsen över att inte Isaks liv gick att rädda.

Varma Kramar till er.