....jag håller inte med.
För 20 år sedan, nästan exakt på timman, satt jag i korridoren på BB. Jag hade precis sett personalen rusa iväg med min snart 2 dygn gamla son. Han hade minuterna innan plötsligt fått svårt att syresätta sig och livet rann alltför fort ur hans lilla kropp. På en sekund befann jag mig 3 år bakåt i tiden då vårt första barn Jonas dog 3 dygn gammal.
När sköterskan rusade genom korridoren med den lilla sängen framför sig visste jag att det skulle bli sista gången jag såg Mikael i livet.
Jag kan i detalj minnas både ljud, dofter, ord.......känna den outhärdliga smärtan och kvävande ångesten.
Sorgen har inte blivit mindre med åren men den har tagit en lite annan form samt att jag har lärt mig att leva med den. Jag är starkare nu, inte längre lika hudlös och ömtålig. Sorgen är numera inte enbart en källa till smärta utan även en drivkraft och styrka.
Men dagar som dessa, tiden för hans födelse och död men också en vanlig vardag när tankarna på det som inte blev slår en utan förvarning, då suddas tiden mellan då och nu ut.
Den största skillnaden som åren gör är nog för min del att det går så mycket lättare att ta sig ur svackorna när dom kommer. Men mindre,,,det har sorgen inte blivit.
Nu ska jag tända ett ljus för min son, resa tillbaka i tiden för en stund. Vara i minnena som fyller mig med sorg, glädje och tacksamhet över tiden jag fick med mitt älskade lilla barn.
Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ens huvud. Men man kan hindra dom från att bygga bo i ens hår.
2 kommentarer:
Du är fantastisk som orkar ha plats för så mycket och så många i ditt liv. Tack för att du fick plats att peppa mig till mitt första träningspass efter att Tessa kom.
Tack goa vännen min. Klart det finns plats för dig i mitt liv.
Det var supergott att träna tillsammans igen. Du var otroligt stark på spinningen.
Kramar
Skicka en kommentar