Tack för att Du finns.
För att just Du är min dotter.
Jag älskar dig så mycket, mer än livet.
Tack för att Du gör livet så vackert, så glatt, så fullt av kärlek.
GRATTIS
på 23-års dagen älskade Sanna
kram & puss /mamma
söndag 27 december 2009
lördag 26 december 2009
Lite december nöjen
Nordic Military Training
K3n, Tene, Staffan, Nisse, jag och underbaraMia.
Svårt att tro att det här kortet togs den 12 december. Leriga och glada Linnéaiter efter ett, för mig i alla fall, tufft pass med NMT. Ett prova på pass med allt från lätt löpning, armhävningar, plankan, gå på händer, brottas, situps, hoppa över dike, åla sig fram i geggan, krypa på/under varandra, gå på händer och fötter i lera, springa baklänges nedför backe, springa genom ett kärr samt lite jägarmarsch och upphopp som avslutning på det två timmar långa passet. Jobbigt men buskul, oavsett väder!
IF Linnéas Luciafest!
Vad hade tomten i säcken.........
Stort TACK till LöpLabbet i Farsta för julklapparna ni skänkte till IFL Luciafest!
Snön kom och tomtarna med den.
IF Linnéas numera traditionsenliga Julaftonsjogg bjöd Söder på riktig julstämning när vi
sprang runt sjungandes julsånger och önskade God Jul.
Självklart blev det dans runt granen på Stadsgårdskajen också.
Självklart blev det dans runt granen på Stadsgårdskajen också.
500km!
Inför Vasaloppet rekommenderas man åtminstone ha tränat och kört 500 km.
Jag har bara 482 kvar....................
Foton som vanligt lånade. Denna gång av Mia, Helelna & Ken :-)
lördag 19 december 2009
torsdag 10 december 2009
Poolskiing
Fick ett tips på FB av Maria igår om att använda mitt flytbälte i kombination med mina skidor. Det måste ju genast göra att mina laggar klassas som vattenskidor istället. Toppen då det saknas snö men finns gott om bassänger att träna i.
Men då man konstigt nog inte får bada med skidorna på i badhuset fick det bli poolrunning istället för poolskiing.
Dagens pass blev 70 min långt. Ca 20 min vardera upp och nedjogg samt däremellan intervaller som såg ut så här:
3 ( x2 min, 1 min, 30 s - 30 sek vila). Efter det 10x 1 min utan armar- 30 sek vila.
Då det var lite svårt att lägga armarna på bassängkanten så blev det armar uppåt sträck under de sista tio intervallerna. Var nog en och annan som trodde jag var på väg att sjunka och försökte vinka på hjälp där jag flåsandes guppade fram.
Tok jobbigt pass men riktigt roligt. Intervallerna gjorde att tiden rann iväg och det hann aldrig bli långtråkigt.
onsdag 9 december 2009
Ämnena svänger, precis som livet.
Jag har äntligen köpt skidor till mitt Vasaloppsäventyr så nu är jag skiträdd..........och glad :-).
tisdag 8 december 2009
Tidsresa igen....
Vissa minnen kan inte tiden sudda ut, tack och lov.
Den 7 dec för 24 år sen inleddes med en snöstorm, längre fram på dagen sken solen från klarblå himmel. Det var massor med snö och termometern visade -23*.
I fönstret stod en röd adventsljusstake med 7 ljus. Jag låg i ett eget rum men var inte ensam i sängen. Intill mig i låg en liten människa som några timmar tidigare förändrat mitt liv totalt. Jag hade blivit mamma för första gången och ingenting var sig längre likt. Kärleken svämmade över och jag kunde inte släppa min lille son med blicken och låg klarvaken i natten.
Den ena tanken efter den andra om livet som skulle komma for genom mitt huvud och jag kunde inte sluta le. Tankar om den första promenaden med barnvagnen som stod hemma och väntade. Den första skoldagen. Om julaftonar, födelsedagar, skolavslutningar, studenten, om när jag skulle bli farmor. Jag tjuvtittade på min kommande resa genom livet och njöt av filmen jag skapade när den for förbi i mitt inre.
Jag smekte, luktade, tittade och det kändes som om tiden stannat. Kan man vara så här lycklig, kan man älska så här starkt, ja det kan man.
Tre dygn senare, den 10:e dec, såg livet utanför fönstret ut precis som det gjorde den här dagen.
Men inne på rummet där lyckan hade fått tiden att stanna hade allt förändrats. Livet tog en helt annan vändning då Jonas plötsligt blev sjuk och dog.
En sekund, ett ögonblicks skillnad var vad det tog för att släcka Jonas liv och slå sönder vårt.
Jag minns hans ögon, hans näsa. Jag kan ännu känna hans lilla hand när den greppar tag om mitt lillfinger. Jag kan känna hans doft så starkt, känna hans kropp vila intill min. Jag kan höra hans gråt. Jag kan känna hans hår under mina fingrar, minns hur jag smekte honom över huvudet. Jag minns hans tår, kan höra hans lätta andetag så tydligt så om de fanns intill mig.
Jag minns så många detaljer, människor, rum, möbler, ord, dofter från de här dygnen men framförallt min älskade Jonas korta men för oss oförglömliga liv.
Filmen om mitt liv blev inte som jag trodde, den fick skrivas om. Nytt manus med tankar om det som kunde ha varit, om det som blev, om nya drömmar att ta med in i framtiden tillsammans med kärleken för & glädjen över Jonas.
lördag 5 december 2009
WOW!
Idag kunde jag se botten på tvättunnan.....................
...trodde för en stund att jag var i fel hus...........
onsdag 18 november 2009
Se där ja....igen
Släpade mig upp ur bassängen efter ett ganska snällt intervallpass. Irriterad på ett simmande cyklop i simfötter som stört mig hela passet gick jag mot omklädningsrummet.
Dörren öppnas och jag passar på att gå in medan den hålls öppen, tack säger jag glatt. Fortsätter ytterligare några steg in och känner genast att det här, det är så fel...och det var det.
Sa ju att det skulle bli en intressant dag..........
Ny väska
fick jag idag när jag tog en promenad till skolan med soppåsen i sällskap.
Hann inte mer än hem innan dom ringer från skolan då dom inte hittar väskan med S matdropp. Tänker först att jag säkert slängt den i soprummet men den ligger kvar på diskbänken.
Väl hemma igen sätter jag mig för att äta frukost och då ringer mobilen ännu en gång.
Jag springer runt, letar och letar medan signalerna ökar i styrka...var är mobilf*n...låter ju som om den är i närheten.
Se där ja,,,,där är den ju, i fickan på tröjan,,,,,,som jag har på mig.
Känns som om det här kan komma att bli en intressant dag :-).
måndag 16 november 2009
Solen skiner
inte utanför mitt fönster :-(!
Så jag gör min egen sol idag,
tankar & sprider glädje och värme.....å kramas mycket.
Solsken till er alla!
lördag 14 november 2009
The funniest and lamest of facebook
Borde väl inte skratta åt det här ...men jag kunde inte låta bli.
Är nog för att det lätt skulle kunna vara jag som lagt en sån kommentar.
Har ju för vana att tala först och tänka efter sen.
Är nog för att det lätt skulle kunna vara jag som lagt en sån kommentar.
Har ju för vana att tala först och tänka efter sen.
söndag 25 oktober 2009
Run-Off
Idag var det så dags för TSM´s första träningspass inför Stockholm Marathon 2010.
747 löpare har anmält sig för att delta i Sthlm.
Tyvärr så saknas en oerhört viktigt pusselbit denna säsong, nämligen Rubin.
Det kommer bli väldigt tomt utan hans engagemang för TSM, för den enskilda deltagaren. Jag kommer sakna tillgången till hans kunskap och erfarenhet. Jag kommer sakna den härliga löpglädje han tankade en med innan det var dags att ge sig ut på passet.
Tur att det var så många trevliga deltagare, nya som gamla, som satte en glad stämning på dagen. Var jätteroligt att få träffa er alla.
Tack till er alla i 3;30 gruppen för en pratglad runda på Premiärmilenbanan, ni var grymma på 2&2!
fredag 16 oktober 2009
tisdag 13 oktober 2009
DuracellkaninKarin!
Att stå och heja är inte lika roligt som att springa själv men söndagens Hässelbylopp blev ett undantag.
Att få se Karin komma springande förbi IF Linnéas hejarklack med ett leende på läpparna och till synes helt oberörd med endast några hundringar kvar till mål gjorde mig så tokgalet glad.
Det har gått snart 5 månader sedan jag såg Karin, grå i ansiktet och blå om läpparna, kippa efter luft i sjukvårdstältet. Lika rädd som jag blev då, lika lycklig blev jag i söndags över att se hennes löparglädje gnistra i ögonen när hon sprang i mål på nytt PB, på fantastiska 42;50 .
foto Fredrik L
Så gott att du hittade löparglädjen igen vännen min.
onsdag 7 oktober 2009
Får jag chans på dig?
Under de senaste månaderna har mina tankningsbesök på Linnéa träningarna varit alldeles för få.
Igår var det dags för klubbmöte och då jag inte varit med på träningen anslöt jag först efteråt. I omklädningsrummet var det betydligt fler okända än kända ansikten som mötte mig när jag lät blicken scanna av det överfyllda rummet. Hade det inte varit för en handfull "gamlingar" så hade jag trott jag gått fel.
Jag satte mig tryggt i hörnan mellan UnderbaraMia och Staffan och viskade till Mia, vilka är alla? Mia tittade frågande på mig och sa "Men Catti, känner du inte igen din familj? Den har bara blivit lite större, du har fått en massa nya barn, bara du som inte hunnit träffa dom än!"
Himla tur, samma gamla familj, bara lite större.
Känns ändå lite vilset,,,eller annorlunda,,,,eller,,nja,,,inte helt som vanligt när frågorna om träningar, lopp och hemsidan tas upp för att vridas och vändas på.
Wow, vår ledarstab har vuxit från en till ca tio personer. Ja det har verkligen hänt mycket sen jag kom med i Linná för drygt ett år sedan. Då var vi inte ens tio personer på träningarna, inkl coachAllan.
Vi har fortfarande möte när den ihopvikta lappen sticks i min hand. Jag vecklar upp den och det står att läsa....får jag chans på dig.... Jag har ingen aning om vem som skrev den, men genast kände jag mig så hemma igen. Vad kunde jag svara på det förutom ....alltid!
måndag 5 oktober 2009
Vill, vill inte, vill, vill inte, vill kanske, vill inte alls......men SKA!
Efter en supersöt bebis (inte min), frakturer (mina) så är det dags att göra om och göra rätt.
1 av 4 kommer man inte långt med så det är bara att simma Vansbro igen och se till att komma till start, å helst förstås även ta sig igenom, de övriga 3 äventyren som Klassikern bjuder på.
Vättern är bokad, Vasaloppets öppna spår står på tur i anmälningslistan ( skidor är redan ordnade).
Hur mycket jag än kan behöva börja träna redan nu för att ha en chans att lära mig stå på skidorna önskar jag att snön dröjer med sin ankomst.
Jag hoppas på soliga och milda dagar med barmark ända fram till jul för nu vill jag njuta av löpningen och inte tänka på ångestframkallande saker som cyklar och skidor.
söndag 4 oktober 2009
....så finns det en annan sida i livet.....
Att bli/vara mamma är det största, mest fantastiska, den största glädjen jag upplevt i mitt liv.
Men det är också som mamma jag har känt den absolut största sorg och smärta.
Den 4 oktober 1988 sken solen, det var en bedövande vacker höstdag och jag var fet, framtung och fylld av förväntan & glädje när jag stegade in på förlossningsavdelningen.
Efter en knapp timma föddes vår Mikael.
Glädjeruset drunknade ännu en gång i sorg och smärta då han dog endast två dygn gammal. En näst intill identisk repris av vårt liv 3 år tidigare då vi förlorade vår Jonas när han var 3 dagar gammal.
Inte för att jag vet hur man klarar av det, hur man hittar tillbaka till livet igen, men vi gjorde det.
Jag tror inledningsvis för att man måste och med tiden för att man väljer att ta till vara på livet.
Sorgen försvinner inte men för min del har den med åren liksom årstiderna ändrat i färg, form och styrka, den har blivit en del av livet, av mig. Precis som glädjen och kärleken till mitt barn.
Är så tacksam för att jag fick uppleva dig Mikael.
Äntligen spring i benen igen!
Tänk att en liten stenjäkel kan få ens vardag att tappa det mesta av sin form, innehåll och rutiner.
En liten grå jäkel i skuggig allé, men den visste vart den tog.
Efter närmare 17 veckor tror jag äntligen att foten är hel igen. Har ju inte varit helt utan löpning utan hann sno åt mig ett par pass, som avnjöts helt utan smärta, efter de första månaderna. Men Rubin satte snabbt stopp för det sen han sett en knöl på min fot han inte tyckte skulle finnas där och en MR visade på en ännu oläkt fraktur och,,,,ja en massa annat skräp så tillsammans med röntgensvaret levererades hot om operation och 8 månaders löpförbud.
Borde inte frakturer göra ont, i alla fall de som är helt av?
Nu är i alla fall kryckorna inlåsta i förrådet, glädjen över att få springa svämmar över och jag tror att jag ler även när jag sover. Nu är det bara den tappade konditionen och ett gäng muskler som ska tillbaka.
Någon som kan låna ut lite tills jag hittat fått fylla på med nytt :-)?
ME HAPPY
En liten grå jäkel i skuggig allé, men den visste vart den tog.
Efter närmare 17 veckor tror jag äntligen att foten är hel igen. Har ju inte varit helt utan löpning utan hann sno åt mig ett par pass, som avnjöts helt utan smärta, efter de första månaderna. Men Rubin satte snabbt stopp för det sen han sett en knöl på min fot han inte tyckte skulle finnas där och en MR visade på en ännu oläkt fraktur och,,,,ja en massa annat skräp så tillsammans med röntgensvaret levererades hot om operation och 8 månaders löpförbud.
Borde inte frakturer göra ont, i alla fall de som är helt av?
Nu är i alla fall kryckorna inlåsta i förrådet, glädjen över att få springa svämmar över och jag tror att jag ler även när jag sover. Nu är det bara den tappade konditionen och ett gäng muskler som ska tillbaka.
Någon som kan låna ut lite tills jag hittat fått fylla på med nytt :-)?
ME HAPPY
onsdag 22 juli 2009
Välj
Jag är väl medveten om att man långt ifrån alltid kan förändra sin livssituation men i mina ögon kan man välja hur man ser och agerar på den.
Därför kan jag inte sluta förundras över de som väljer att stanna i gamla negativa minnen, som slutar leva.
De som väljer att fylla sin knopp och själ med saker som tar kraft, som gör ont, som förminskar och förstör.
Jag har så svårt att förstå hur man kan orka låta bli att välja vägar där luften är lättare att andas, där vädret växlar, där glädjen också får plats.
Alla har vi väl våra skäl antar jag men jag förundras likväl.
Hur som.........Jag väljer livet, även när det gör ont!
Därför kan jag inte sluta förundras över de som väljer att stanna i gamla negativa minnen, som slutar leva.
De som väljer att fylla sin knopp och själ med saker som tar kraft, som gör ont, som förminskar och förstör.
Jag har så svårt att förstå hur man kan orka låta bli att välja vägar där luften är lättare att andas, där vädret växlar, där glädjen också får plats.
Alla har vi väl våra skäl antar jag men jag förundras likväl.
Hur som.........Jag väljer livet, även när det gör ont!
söndag 19 juli 2009
Vått äventyr
Vasan och Vättern passerade utan att jag deltog så nu var det tredje gången gillt....Vansbrosimningen skulle genomföras oavsett hur många ursäkter jag kunde komma på för att slippa.
Hur som, först skulle vi ta oss till Dalarna så utrustade med 3 st kartläsare for jag Louise och Sofia iväg.
Kartläsare 1
Kartläsare 2 & 3
Vi hittade och kom fram helskinnade!
Jag har alltid varit rädd för djupt strömt och "okänt" vatten. Känt obehag även om jag befunnit mig på en båt. Nu skulle jag alltså utsätta mig för just detta och som grädde på moset var det ynka 15,7* varmt.
Kunde nog inte känna större motstånd och skräck inför den 3km långa simturen jag hade framför mig.
Anders gjorde allt för att jaga bort min rädsla och peppade oss alla.
När vi i sällskap med en massa andra gummiklädda människor vallfärdade mot starten plockade han fram sin mobil, började spela och sjunga Kentas " Just i dag är jag stark".
Jag spanar efter flyktvägar, Louise efter ombytestältet!
Ingen återvändo, bara bita ihop och byta om.....
4 coola 1 livrädd!
................. och gå till starten.
När vi står nere vid vattnet och värmer upp med lite gymnastik säger någon något om att vara kissnödig.
Ingen fara säger Anders, som alltid ser det positiva i saker, använd det till att fylla dräkten med så får det inte plats så mycket kallt vatten säger han glatt men farligt allvarligt. Jag tittar på honom och säger...ha ha ha eller hur....han bara tittar på mig till svar!
Där och då satte jag upp ett första delmål,
inga kallsupar de första 500m ifall dräkterna inte bara släppte in utan även ut.
Mitt tidigare enda mål var att ta mig igenom, inte på någon speciell tid, bara fortare än min kropp frös till is.
Så isolerad från topp till tå, med både strumpor och vantar så klev jag så i när det var några minuter kvar till start. Det blev obehagligt kallt när vattnet smet innanför min dräkt men den känslan försvann snabbt. När start skottet gick försvann rädslan och jag simmade lugnt iväg, noga med att inte få in något vatten i min mun.
Efter några hundra meter förvånades jag över att jag inte frös ett endaste dugg och undrade stilla när kylan skulle slå till. Jag softade och roade mig med att heja på de som satt i livräddningsbåtarna och pratade med andra badmössor som kom i min närhet.
Jag fick dåligt gensvar på mina försök att starta konversationer och efter någon km tänkte jag att jag kanske skulle ägna mig åt simningen och lägga lite mer kraft i simtagen.
Jag simmade och hörde Anders röst i mitt huvud, det är lugnt, det kommer gå så bra, du kommer knappt märka när det blir strömt.
Plötsligt hade jag kommit till den där svängen där de drygt sista 800m motströms börjar.
När jag simmar runt udden känner jag hur vattnet rör sig lite mer och tänker, aha,
nu förstår jag vad Anders menade, det här är ju helt ok.
Pang!
Vad hände, helt plötsligt har jag en mur av badmössor framför mig. Dom bara ligger där och skvalpar, är ivägen och jag blir genast irriterad innan jag förstår att dom faktiskt inte kan ta sig framåt, att det är så strömt att dom nästan står helt stilla.
Längs älvkanten går en brygga, hela vägen fram till mål. På bryggan står det funktionärer tätt intill varandra.
Källa: www.vansbrosimningen.se
Plötsligt blir jag varse att en efter annan deltagare fiskas upp på bryggan. Folk har kramp, ligger utmattade eller har gjort sig illa på något/någon.
Det är trångt och jag blir, precis som när jag springer, störd av att ha folk som är ivägen framför mig.
Då någon börjar slita i mina ben, en annan trängas och sparka mot min kropp får jag nog och simmar ut i älven i ett försök att komma undan, simma om.
Simma om...ha ha ha ha....eller hur.
Ju längre från bryggan desto mer strömt blev det.
Jag påminde mig om att jag inte jagade någon tid och att mitt mål var att ta mig just dit, i mål.
Jag lät irritationen flyta bort med strömmen och passade istället på att utväxla några ord med de som liksom jag emellanåt stod helt stilla trots att armar och ben jobbade oförtrutet för att förflytta våra kroppar till det allt närmare hägrande målet.
Jag är galet glad över att jag inte lät mina rädslor hindra mig från att uppleva det här äventyret.
Det tog 1.10.02 att simma 3 km varav 45 min användes till de drygt sista 800m.
Det första jag tänkte när jag kom upp ur vattnet var att det här bara måste jag få göra om, and i will!
Grattis Sofia & Louise som vann familjefejderna
Hur som, först skulle vi ta oss till Dalarna så utrustade med 3 st kartläsare for jag Louise och Sofia iväg.
Kartläsare 1
Kartläsare 2 & 3
Vi hittade och kom fram helskinnade!
Jag har alltid varit rädd för djupt strömt och "okänt" vatten. Känt obehag även om jag befunnit mig på en båt. Nu skulle jag alltså utsätta mig för just detta och som grädde på moset var det ynka 15,7* varmt.
Kunde nog inte känna större motstånd och skräck inför den 3km långa simturen jag hade framför mig.
Anders gjorde allt för att jaga bort min rädsla och peppade oss alla.
När vi i sällskap med en massa andra gummiklädda människor vallfärdade mot starten plockade han fram sin mobil, började spela och sjunga Kentas " Just i dag är jag stark".
Jag spanar efter flyktvägar, Louise efter ombytestältet!
Ingen återvändo, bara bita ihop och byta om.....
4 coola 1 livrädd!
................. och gå till starten.
När vi står nere vid vattnet och värmer upp med lite gymnastik säger någon något om att vara kissnödig.
Ingen fara säger Anders, som alltid ser det positiva i saker, använd det till att fylla dräkten med så får det inte plats så mycket kallt vatten säger han glatt men farligt allvarligt. Jag tittar på honom och säger...ha ha ha eller hur....han bara tittar på mig till svar!
Där och då satte jag upp ett första delmål,
inga kallsupar de första 500m ifall dräkterna inte bara släppte in utan även ut.
Mitt tidigare enda mål var att ta mig igenom, inte på någon speciell tid, bara fortare än min kropp frös till is.
Så isolerad från topp till tå, med både strumpor och vantar så klev jag så i när det var några minuter kvar till start. Det blev obehagligt kallt när vattnet smet innanför min dräkt men den känslan försvann snabbt. När start skottet gick försvann rädslan och jag simmade lugnt iväg, noga med att inte få in något vatten i min mun.
Efter några hundra meter förvånades jag över att jag inte frös ett endaste dugg och undrade stilla när kylan skulle slå till. Jag softade och roade mig med att heja på de som satt i livräddningsbåtarna och pratade med andra badmössor som kom i min närhet.
Jag fick dåligt gensvar på mina försök att starta konversationer och efter någon km tänkte jag att jag kanske skulle ägna mig åt simningen och lägga lite mer kraft i simtagen.
Jag simmade och hörde Anders röst i mitt huvud, det är lugnt, det kommer gå så bra, du kommer knappt märka när det blir strömt.
Plötsligt hade jag kommit till den där svängen där de drygt sista 800m motströms börjar.
När jag simmar runt udden känner jag hur vattnet rör sig lite mer och tänker, aha,
nu förstår jag vad Anders menade, det här är ju helt ok.
Pang!
Vad hände, helt plötsligt har jag en mur av badmössor framför mig. Dom bara ligger där och skvalpar, är ivägen och jag blir genast irriterad innan jag förstår att dom faktiskt inte kan ta sig framåt, att det är så strömt att dom nästan står helt stilla.
Längs älvkanten går en brygga, hela vägen fram till mål. På bryggan står det funktionärer tätt intill varandra.
Källa: www.vansbrosimningen.se
Plötsligt blir jag varse att en efter annan deltagare fiskas upp på bryggan. Folk har kramp, ligger utmattade eller har gjort sig illa på något/någon.
Det är trångt och jag blir, precis som när jag springer, störd av att ha folk som är ivägen framför mig.
Då någon börjar slita i mina ben, en annan trängas och sparka mot min kropp får jag nog och simmar ut i älven i ett försök att komma undan, simma om.
Simma om...ha ha ha ha....eller hur.
Ju längre från bryggan desto mer strömt blev det.
Jag påminde mig om att jag inte jagade någon tid och att mitt mål var att ta mig just dit, i mål.
Jag lät irritationen flyta bort med strömmen och passade istället på att utväxla några ord med de som liksom jag emellanåt stod helt stilla trots att armar och ben jobbade oförtrutet för att förflytta våra kroppar till det allt närmare hägrande målet.
Jag är galet glad över att jag inte lät mina rädslor hindra mig från att uppleva det här äventyret.
Det tog 1.10.02 att simma 3 km varav 45 min användes till de drygt sista 800m.
Det första jag tänkte när jag kom upp ur vattnet var att det här bara måste jag få göra om, and i will!
Grattis Sofia & Louise som vann familjefejderna
lördag 27 juni 2009
Nedräkning!
Efter att äntligen kunnat vara på mitt första pass med TSM HalvMarathon i torsdags känns löpförbudets slut komma allt närmare.
Deltog visserligen med cykel som transportmedel men det var så roligt att vara tillbaka i TSM andan igen, att få träffa både gamla och nya löparsjälar. Det var många som slöt upp, drygt 70 st, för att köra backpass i kvällssolen. Jag intog en plats i mitten av backen och skrek och peppade alla starka ben som nötte backe upp & backe ner. Det kliade dock mycket i benen och längtan efter att springa gjorde det svårt att stå still.
Detta undgick förstås inte coach Rubins skarpa ögon.
Så idag kom ett sms från honom.................................Hi Catti. Du har löpförbud till den16 juli!!
Jag lyder såklart.....inte ett löpsteg innan dess. Med 4 veckor bockade i kanten känns ytterligare 3st överblickbara.
Mer än hälften av löpförbudet är (förhoppningsvis) redan avverkat.
Deltog visserligen med cykel som transportmedel men det var så roligt att vara tillbaka i TSM andan igen, att få träffa både gamla och nya löparsjälar. Det var många som slöt upp, drygt 70 st, för att köra backpass i kvällssolen. Jag intog en plats i mitten av backen och skrek och peppade alla starka ben som nötte backe upp & backe ner. Det kliade dock mycket i benen och längtan efter att springa gjorde det svårt att stå still.
Detta undgick förstås inte coach Rubins skarpa ögon.
Så idag kom ett sms från honom.................................Hi Catti. Du har löpförbud till den16 juli!!
Jag lyder såklart.....inte ett löpsteg innan dess. Med 4 veckor bockade i kanten känns ytterligare 3st överblickbara.
Mer än hälften av löpförbudet är (förhoppningsvis) redan avverkat.
torsdag 18 juni 2009
Förlåt Clarre.......
...för att det tog tid innan du fick vila armen :-D.
Jag har spenderat timmar i bassängen. Ännu fler timmar på roddmaskinen som senast så snällt lämnade ett flera cm långt skavsår mellan skinkorna. En och annan timme i gymmet samt på motionscykel har det också blivit.
För att lägga in lite avledande aktivitet så gick kylen sönder i fredags kväll och helgen tillbringades med att springa och byta frysklampar i kylväskor samt att städa vinden i jakten på kvittot på kylen. Hann fylla tio säckar med skräp innan jag hittade det. Allt bara för att se att garantin redan hade gått ut. Men, jag blev i alla fall av med lite skit och ilska under resans gång.
Som alternativ träning klättrade jag i förrgår på en vinglig stege i ett försök att klippa ner Tuijahäcken. Idag klippte och krattade jag gräsmattan.
Inget råder bot på rastlösheten och längtan efter att få springa. Men att ikväll titta förbi för att säga hej, få andas lite TSM glädje, se gamla och nya ansikten var som balsam i själen.
I morgon är det Rubins brutalbänk som står på schemat - skräckblandad förtjusning - trodde minnet av hans armbåge har bleknat lite men det börjar komma tillbaka nu.
Som tröst ska jag sen äta massor av jordgubbar och ha en mysig midsommarafton med familjen.
På lördag har det gått 3 veckor sedan mitt möte med stenen & kryckorna åker in i förrådet, förhoppningsvis blir dom kvar där.
Eller så gör jag myteri och slutar med dom redan i morgon och gör en midsommarstång av dom.
Jag har spenderat timmar i bassängen. Ännu fler timmar på roddmaskinen som senast så snällt lämnade ett flera cm långt skavsår mellan skinkorna. En och annan timme i gymmet samt på motionscykel har det också blivit.
För att lägga in lite avledande aktivitet så gick kylen sönder i fredags kväll och helgen tillbringades med att springa och byta frysklampar i kylväskor samt att städa vinden i jakten på kvittot på kylen. Hann fylla tio säckar med skräp innan jag hittade det. Allt bara för att se att garantin redan hade gått ut. Men, jag blev i alla fall av med lite skit och ilska under resans gång.
Som alternativ träning klättrade jag i förrgår på en vinglig stege i ett försök att klippa ner Tuijahäcken. Idag klippte och krattade jag gräsmattan.
Inget råder bot på rastlösheten och längtan efter att få springa. Men att ikväll titta förbi för att säga hej, få andas lite TSM glädje, se gamla och nya ansikten var som balsam i själen.
I morgon är det Rubins brutalbänk som står på schemat - skräckblandad förtjusning - trodde minnet av hans armbåge har bleknat lite men det börjar komma tillbaka nu.
Som tröst ska jag sen äta massor av jordgubbar och ha en mysig midsommarafton med familjen.
På lördag har det gått 3 veckor sedan mitt möte med stenen & kryckorna åker in i förrådet, förhoppningsvis blir dom kvar där.
Eller så gör jag myteri och slutar med dom redan i morgon och gör en midsommarstång av dom.
GLAD MIDSOMMAR
torsdag 4 juni 2009
tisdag 2 juni 2009
Jag vet att jag inte kvalar in under rubriken normal,,,,,,,
...men jag kan väl knappast vara den enda som hoppat på kryckor på ett gym?
Bara för att man har en kroppsdel skadad behöver man väl inte avstå från att träna kroppens hela delar?
Har sällan blivit så uttittad som idag. En tjej fräste ur sig ett, tror du att du är kaxig eller?
Om jag tror? Nix, jag vet!
söndag 31 maj 2009
Lite tuva stjälper stora lass!
För att variera mig så har jag efter denna mara "bara" ådragit mig ett löpförbud på 6-8 veckor mot förra årets 16 veckor.
Jag lyckades sätta ner foten på en ganska liten sten, liten men tillräckligt stor för att få bort mig från gatorna en tid framöver.
Mina första 7 km kändes kanon, sen möttes vi, jag och stenen.
Foten vek sig men det gjorde inte så ont så jag fortsatte springa. Vid 9 km började det göra ont, vid 10 där härliga IF Linnéa stod och försåg oss med allt vi önskade stannade jag till och försökte stretcha.
Tog mig vidare mot Stadshuset och fick gå en stund. Sprang fram till Centralen men missade sjukvårdstältet och sprang vidare. Fick gå en bit på Torsgatan. I svängen in på Odengatan gjorde det så ont i foten att jag insåg att min resa på maran var över. Hoppade fram till sjukvårdstältet och såg genom öppningen ett bekant rödklätt huvud. Där på sängen låg Karin, det var hemskt att se hur svårt hon hade att andas.
I den stunden sket jag fullständigt i min fot.
Vi blev kvar ett tag i tältet men fick sen åka Taxi mot Stadion, vi hann fram i tid för att se G springa in på 2,49 någonting. Fantastiskt.
Det suger att en liten sten skulle orsaka en fraktur i foten men det finns värre saker.
Jag får springa i vatten ett tag och tanka Linnéa kärlek, det kan jag göra även om jag inte kan delta på träningarna på ett tag.
Även om jag inte kom hela vägen runt så njuter jag ännu av stunden på ÖIP, stämningen i startfållan, känslan de första 7 km, gläds över alla som kom i mål och inte minst är jag lycklig över att Karin kan andas igen :-D.
Sanna min älskade dotter. Då jag vet att du är här inne och läser ibland är det väl bäst att jag varnar för starka bilder med tanke på din fobi för fötter :-). Puss på dig gumman.
lördag 30 maj 2009
K488 - det är jag det!
Det bara bubblar av förväntan och nervositet inom mig.....nu är det inte så många timmar kvar.
Tack för alla peppande sms dom betyder massor och är med mig ända in i mål,,,för dit ska jag!
LYCKA TILL allesammans och glöm inte ha ROLIGT nu.
Tack för alla peppande sms dom betyder massor och är med mig ända in i mål,,,för dit ska jag!
LYCKA TILL allesammans och glöm inte ha ROLIGT nu.
fredag 29 maj 2009
Rus & Marthonladdning
I onsdags fick jag äran att ingå i Görels fan & peppar club när hon skulle utmana sig själv och rusa in Våren.
Jag var lite sen ut till Stora Skuggan och trodde jag skulle vara sist på plats. Men icke.
Huvudpersonen för kvällen gled in med ett skratt när det var sådär 3 min kvar till start.
Inga nerver här inte, inte på utsidan i alla fall.
Vi han med att föreviga kvällen med några bilder innan vi föstes in i en av startfållorna.
Fan-Cluben på rad efter Görel bestående av Karin, Nermina, Mia, Helena och mig.
Mia hade plastat in vackraGörel på fina lappar som vi smyckade våra ryggar med så
att ingen skulle missa vem som var drottningen på kvällens Vårrus.
Starten gick och Görel fick bestämma farten. Mia tog täten och banade väg genom en vägg av tjejer.
Mia insåg snabbt att skulle vi ta oss fram i Görels fart var det till att få den här väggen att flytta på sig.
Mia vrål som ekade i luften med jämna mellanrum,,,gående till höööööger, löpare till väääänster blandade vi med skratt, dans och pepp.
Många leenden fick vi men det var fler än en kvinna som nog helst ville sätta krokben för oss eller putta in oss i buskarna.
Men men, nu var det Görel som skulle fram, kosta vad det kosta ville.
Efter nästan 5 km på lätta Görelben och med ett pannben som aldrig svek henne för en sekund lägger sen Görel in en målspurt som gjorde att det var svårt att hinna med. Jag tog ett djupt andetag,
fyllde lungorna med luft och skrek en sista gång.........
............Göööööööööreeeel på ingåååååååååång...
och in sprang hon, in i mål på PB 34:41.
Görel till höger
Två tjejer som för kvällen blommade minst lika vackert som trädet i bakgrunden.
GRATTIS GÖREL & GRATTIS NERMINA.
Båda nyfrälsta löparinnor och numera också Linnéatjejer,,,hoppas jag :-)
Tack för en superrolig kväll, bland det roligaste jag gjort.
Vitargo släng dig i väggen, det här det är Marathonladdning av bästa sort.
Vårruset med Görel blev Glädjeruset!
Görels eget gästblogg inlägg hittar du här:
Jag var lite sen ut till Stora Skuggan och trodde jag skulle vara sist på plats. Men icke.
Huvudpersonen för kvällen gled in med ett skratt när det var sådär 3 min kvar till start.
Inga nerver här inte, inte på utsidan i alla fall.
Vi han med att föreviga kvällen med några bilder innan vi föstes in i en av startfållorna.
Fan-Cluben på rad efter Görel bestående av Karin, Nermina, Mia, Helena och mig.
att ingen skulle missa vem som var drottningen på kvällens Vårrus.
Mia insåg snabbt att skulle vi ta oss fram i Görels fart var det till att få den här väggen att flytta på sig.
Mia vrål som ekade i luften med jämna mellanrum,,,gående till höööööger, löpare till väääänster blandade vi med skratt, dans och pepp.
Många leenden fick vi men det var fler än en kvinna som nog helst ville sätta krokben för oss eller putta in oss i buskarna.
Men men, nu var det Görel som skulle fram, kosta vad det kosta ville.
fyllde lungorna med luft och skrek en sista gång.........
............Göööööööööreeeel på ingåååååååååång...
Görel till högerGRATTIS GÖREL & GRATTIS NERMINA.
Båda nyfrälsta löparinnor och numera också Linnéatjejer,,,hoppas jag :-)
Tack för en superrolig kväll, bland det roligaste jag gjort.
Vitargo släng dig i väggen, det här det är Marathonladdning av bästa sort.
Vårruset med Görel blev Glädjeruset!
Görels eget gästblogg inlägg hittar du här:
onsdag 27 maj 2009
Alltid glad och med omtanke större än jorden = Tone
Tone springer inte bara maran för det egna höga nöjets skull utan hon springer med omtanken om de som inte liksom vi har tillgång till rent friskt vatten.
HärligaTone har tippat sin tid på maran till 3,45,46.
Jag har ju som mål att springa min mara på 3,30, vilket är en fantasi så jag gör som UnderbaraMia & sätter in 345.46kronor till Vattenprojektet för Tones tippade mål tid.
Från Tone:
Jag ska springa Stockholm Marathon och kan genom det hjälpa Frälsningsarmén med målet att 15 byskolor i Kenya skall kunna ha rent vatten. Frälsningsarmén är samarbetspartner till Stockholm Marathon.Tänk om jag, med din hjälp, skulle kunna bidra med en vattentank. En vattentank kostar ca 5 500 kr. Jag lovar att försöka fullfölja loppet för att göra vattenkampanjen synlig. Med ditt stöd kommer sista milen att kännas lättare.
Sätt in en gåva på plusgiro 90 04 80-5 och ange som referens: "Marathon som ger vatten. Jag väljer att ge ett bidrag till projektet genom att stödja Tone Knibestöl."
Vid internetbetalning uppge: Tone Knibestöl + MarathonEller sätt in en gåva på www.fralsningsarmen.se/stockholmmarathon.
Markera att du vill ge en gåvogramgåva och skriv mitt namn som mottagare. Om du gör det skickar Frälsningsarmen ut ett gåvokort till mig på att du var med och hjälpte till.
Tack Tone:-)
måndag 25 maj 2009
Luften gick ur
Igår kväll hände något, jag vet inte riktigt vad men jag sjönk som en sten.
Från att ha vandrat mellan, glad, trött, sur, pigg, arg, lycklig, lite ledsen, överlycklig, irriterad,,,ja alltså varit som vanligt så hamnade jag i ingenting. En olustkänsla kröp under skinnet, motivationen och lusten försvann. Det blev solförmörkelse!
Rastlösheten väckte mig natten igenom och i morse var tankarna tunga som cement.
Jag ville helst bara skita i allt, dra täcket över huvudet och vakna om en vecka..........om en vecka!?
Jaså det är bara inför-maran-själen som kommit på besök, inget värre än den.
Våndan av att behöva vänta flera dagar till, att behöva akta sig från att vricka fötter, undvika baciller, dansa regndansen tills golvet ger vika för att fördriva högtrycket, att stå ut med att dra ner på träningsmängden och inte förgås av rastlösheten, att äta, dricka och sova lagom.
Att överleva tills på lördag så att man äntligen får kliva in i startfållan, höra tasset av alla fötter & klockorna som piper i kapp, känna luften vibrera av förväntan, få känna gåshuden sprida sig över hela kroppen när lyckoruset kickar in,,,,ännu ett långpass, 42 195m glädje, smärta, lycka, mental styrka och galenskap.
Pirret har återvänt!
OBS!
Om ni inte har anmält er till festen efter Marathon så gör det nu & här
Från att ha vandrat mellan, glad, trött, sur, pigg, arg, lycklig, lite ledsen, överlycklig, irriterad,,,ja alltså varit som vanligt så hamnade jag i ingenting. En olustkänsla kröp under skinnet, motivationen och lusten försvann. Det blev solförmörkelse!
Rastlösheten väckte mig natten igenom och i morse var tankarna tunga som cement.
Jag ville helst bara skita i allt, dra täcket över huvudet och vakna om en vecka..........om en vecka!?
Jaså det är bara inför-maran-själen som kommit på besök, inget värre än den.
Våndan av att behöva vänta flera dagar till, att behöva akta sig från att vricka fötter, undvika baciller, dansa regndansen tills golvet ger vika för att fördriva högtrycket, att stå ut med att dra ner på träningsmängden och inte förgås av rastlösheten, att äta, dricka och sova lagom.
Att överleva tills på lördag så att man äntligen får kliva in i startfållan, höra tasset av alla fötter & klockorna som piper i kapp, känna luften vibrera av förväntan, få känna gåshuden sprida sig över hela kroppen när lyckoruset kickar in,,,,ännu ett långpass, 42 195m glädje, smärta, lycka, mental styrka och galenskap.
Pirret har återvänt!
OBS!
Om ni inte har anmält er till festen efter Marathon så gör det nu & här
tisdag 19 maj 2009
Glad & Stolt!
Resultat från Milspåret 2009.
Damer Motion
Tror jag kom in som 14:e tjej bland alla damer, Motion, Student och Elit inräknade, kan man vara annat än glad!
Hann inte med någon uppvärmning. Istället blev det en trevlig pratstund och tankning av löparglädje innan loppet tillsammans med Linnéanerna Ingrid Patrik & Tone.
Den inledningen tillsammans med pepp av Maria, Clarre & Clarrepappan längs banan, Karins mindande, L´s hållna tummar, hejarop via mobilen och familjens kärlek + nya fina röda skor var receptet som behövdes för att ta mig ännu några steg närmare mitt mål för 2009.
Damer Motion
|
Tror jag kom in som 14:e tjej bland alla damer, Motion, Student och Elit inräknade, kan man vara annat än glad!
Hann inte med någon uppvärmning. Istället blev det en trevlig pratstund och tankning av löparglädje innan loppet tillsammans med Linnéanerna Ingrid Patrik & Tone.
Den inledningen tillsammans med pepp av Maria, Clarre & Clarrepappan längs banan, Karins mindande, L´s hållna tummar, hejarop via mobilen och familjens kärlek + nya fina röda skor var receptet som behövdes för att ta mig ännu några steg närmare mitt mål för 2009.
45 minuter på milen,,,jag är nära nu :-D!
Välkomna hem!
Dom här underbara skorna råkade lämna Runner Store samtidigt med mig igår.
En dag ska jag också springa vackert & starkt.
Fram med höften, snygga kickar mot baken så att de jag springer om inte bara ska
se min ryggtavla utan även den kärleksfulla hälsningen på skons undersida.
Löpning är kärlek!
söndag 17 maj 2009
Vart tog förra veckan vägen?
Måndag, core.
Tisdagen kändes lite mer då den innehöll ett pass med 300-ingar, närmare bestämt 12 st på löpbandet som gick i 3,20 fart. Totalt 9,6km.
I onsdags sken solen när jag & T begav oss iväg på en 18km runda genom stan.
Vi kom inte mer än knappt en km innan vi mötte Nix & Masse :-).
Efter ännu en km passerade vi kort efter varandra R & R från TSM. Sen blev det lugnt på kändisfronten ett tag och vi hann avverka ytterligare dryga milen innan vi sprang på ännu en Linnéan, Fredrik.
'
Grattis till kanonfin tid och placering på Valloxen Runt i lördags!
I torsdag kväll stod det möte i agendan vilket i sista stund fick bytas mot ett pass med TSM, 300-ingar igen!! Totalt denna kväll, 9,1km.
Fredag -core.
Lördag vila.
I söndags blev det 26,88km med drygt 3km fartökning.
63,58km, uppenbarligen så var det sju dagar även i förra veckan!
Tisdagen kändes lite mer då den innehöll ett pass med 300-ingar, närmare bestämt 12 st på löpbandet som gick i 3,20 fart. Totalt 9,6km.
I onsdags sken solen när jag & T begav oss iväg på en 18km runda genom stan.
Vi kom inte mer än knappt en km innan vi mötte Nix & Masse :-).
Efter ännu en km passerade vi kort efter varandra R & R från TSM. Sen blev det lugnt på kändisfronten ett tag och vi hann avverka ytterligare dryga milen innan vi sprang på ännu en Linnéan, Fredrik.
'Grattis till kanonfin tid och placering på Valloxen Runt i lördags!
I torsdag kväll stod det möte i agendan vilket i sista stund fick bytas mot ett pass med TSM, 300-ingar igen!! Totalt denna kväll, 9,1km.
Fredag -core.
Lördag vila.
I söndags blev det 26,88km med drygt 3km fartökning.
63,58km, uppenbarligen så var det sju dagar även i förra veckan!
onsdag 13 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)