Vått äventyr

Vasan och Vättern passerade utan att jag deltog så nu var det tredje gången gillt....Vansbrosimningen skulle genomföras oavsett hur många ursäkter jag kunde komma på för att slippa.
Hur som, först skulle vi ta oss till Dalarna så utrustade med 3 st kartläsare for jag Louise och Sofia iväg.

Kartläsare 1

Kartläsare 2 & 3



Vi hittade och kom fram helskinnade!

Jag har alltid varit rädd för djupt strömt och "okänt" vatten. Känt obehag även om jag befunnit mig på en båt. Nu skulle jag alltså utsätta mig för just detta och som grädde på moset var det ynka 15,7* varmt.
Kunde nog inte känna större motstånd och skräck inför den 3km långa simturen jag hade framför mig.

Anders gjorde allt för att jaga bort min rädsla och peppade oss alla.
När vi i sällskap med en massa andra gummiklädda människor vallfärdade mot starten plockade han fram sin mobil, började spela och sjunga Kentas " Just i dag är jag stark".




Jag spanar efter flyktvägar, Louise efter ombytestältet!


Ingen återvändo, bara bita ihop och byta om.....


4 coola 1 livrädd!


................. och gå till starten.


När vi står nere vid vattnet och värmer upp med lite gymnastik säger någon något om att vara kissnödig.
Ingen fara säger Anders, som alltid ser det positiva i saker, använd det till att fylla dräkten med så får det inte plats så mycket kallt vatten säger han glatt men farligt allvarligt. Jag tittar på honom och säger...ha ha ha eller hur....han bara tittar på mig till svar!

Där och då satte jag upp ett första delmål,
inga kallsupar de första 500m ifall dräkterna inte bara släppte in utan även ut.

Mitt tidigare enda mål var att ta mig igenom, inte på någon speciell tid, bara fortare än min kropp frös till is.
Så isolerad från topp till tå, med både strumpor och vantar så klev jag så i när det var några minuter kvar till start. Det blev obehagligt kallt när vattnet smet innanför min dräkt men den känslan försvann snabbt. När start skottet gick försvann rädslan och jag simmade lugnt iväg, noga med att inte få in något vatten i min mun.

Efter några hundra meter förvånades jag över att jag inte frös ett endaste dugg och undrade stilla när kylan skulle slå till. Jag softade och roade mig med att heja på de som satt i livräddningsbåtarna och pratade med andra badmössor som kom i min närhet.

Jag fick dåligt gensvar på mina försök att starta konversationer och efter någon km tänkte jag att jag kanske skulle ägna mig åt simningen och lägga lite mer kraft i simtagen.

Jag simmade och hörde Anders röst i mitt huvud, det är lugnt, det kommer gå så bra, du kommer knappt märka när det blir strömt.
Plötsligt hade jag kommit till den där svängen där de drygt sista 800m motströms börjar.
När jag simmar runt udden känner jag hur vattnet rör sig lite mer och tänker, aha,
nu förstår jag vad Anders menade, det här är ju helt ok.

Pang!
Vad hände, helt plötsligt har jag en mur av badmössor framför mig. Dom bara ligger där och skvalpar, är ivägen och jag blir genast irriterad innan jag förstår att dom faktiskt inte kan ta sig framåt, att det är så strömt att dom nästan står helt stilla.

Längs älvkanten går en brygga, hela vägen fram till mål. På bryggan står det funktionärer tätt intill varandra.

Källa: www.vansbrosimningen.se

Plötsligt blir jag varse att en efter annan deltagare fiskas upp på bryggan. Folk har kramp, ligger utmattade eller har gjort sig illa på något/någon.

Det är trångt och jag blir, precis som när jag springer, störd av att ha folk som är ivägen framför mig.
Då någon börjar slita i mina ben, en annan trängas och sparka mot min kropp får jag nog och simmar ut i älven i ett försök att komma undan, simma om.
Simma om...ha ha ha ha....eller hur.
Ju längre från bryggan desto mer strömt blev det.
Jag påminde mig om att jag inte jagade någon tid och att mitt mål var att ta mig just dit, i mål.

Jag lät irritationen flyta bort med strömmen och passade istället på att utväxla några ord med de som liksom jag emellanåt stod helt stilla trots att armar och ben jobbade oförtrutet för att förflytta våra kroppar till det allt närmare hägrande målet.

Jag är galet glad över att jag inte lät mina rädslor hindra mig från att uppleva det här äventyret.

Det tog 1.10.02 att simma 3 km varav 45 min användes till de drygt sista 800m.


Det första jag tänkte när jag kom upp ur vattnet var att det här bara måste jag få göra om, and i will!





Grattis Sofia & Louise som vann familjefejderna