onsdag 22 juli 2009

Välj

Jag är väl medveten om att man långt ifrån alltid kan förändra sin livssituation men i mina ögon kan man välja hur man ser och agerar på den.
Därför kan jag inte sluta förundras över de som väljer att stanna i gamla negativa minnen, som slutar leva.
De som väljer att fylla sin knopp och själ med saker som tar kraft, som gör ont, som förminskar och förstör.
Jag har så svårt att förstå hur man kan orka låta bli att välja vägar där luften är lättare att andas, där vädret växlar, där glädjen också får plats.

Alla har vi väl våra skäl antar jag men jag förundras likväl.
Hur som.........Jag väljer livet, även när det gör ont!

5 kommentarer:

Mie sa...

Ja du, Catti. Som vi har funderat och reflekterat över detta, du och jag. I omgångar, genom åren. Men, att göra ett icke-val kan i sig också vara ett val hur cyniskt det än låter. Förvisso ofta ett val i vanmaktens och rädslans förlamande namn (har man snuddat vid det själv så vet man) - men ändå ett val. Lätt att säga? Absolut inte. Nej. Sorgligt att behöva säga. Sorgligt att behöva bevittna. Men mest sorgligt att vara den som sitter fast i sina mörka, destruktiva mönster. Utan ens ett uns av förmåga (vilja?) att se en glimt av ett annat alternativ. Att åtminstone i vissa stunder av klarsyn kunna försonas och se en bit bortom det svåra, att våga bejaka livet bit för bit, är en stilla nåd att be om. Jag känner mig rikt och lyckligt lottad som har fått - och tagit - chansen att erövra den förmågan. Även när det gör ont. Men... så har ju du alltid funnits där för mig, också. Och fortsätter att göra. Också det en stilla nåd att be om. Stor kram från en lika eftertänksam Mie.

Catti sa...

Visst är det så Mievännen min, att avstå valet är också att välja och det är precis som du skriver....sorgligt att se och hemsk känsla att vara i.

Men när går brist på vilja över till att bli en oförmåga att välja,,,för det är väl dit den vägen leder på sikt, vägen utan val?

Låter som vi behöver en vinkväll så vi får fortsätta förundras över livet, ödmjukt betrakta själarna som vandrar här och skratta åt alla dikeskörningar du & jag har gjort genom åren.
Skåla för att vi i alla fall hitintills har kommit igenom, om än jävligt tilltufsade, med glädjen & kärleken för livet i behåll :-).

Mie sa...

Ja, vinkväll med Cattivännen och skåla för livet! Och dikeskörningarna. För... vi ligger ju konstigt nog inte kvar i dikena och kravlar. Lite barr i hårrufset och lervälling innanför kläderna till trots så tycks vi alltid skratta längst och högst och mest i alla möjliga och omöjliga sammanhang :-D. Men det är ju helt klart alldeles för lite fniss i den här sandlådan, så LÅT OSS! tycker Mien

MarathonMia sa...

puss.

Catti sa...

Tack du underbara, den behövde jag :-D. Puss tillbaka.