söndag 31 maj 2009

Lite tuva stjälper stora lass!


För att variera mig så har jag efter denna mara "bara" ådragit mig ett löpförbud på 6-8 veckor mot förra årets 16 veckor.

Jag lyckades sätta ner foten på en ganska liten sten, liten men tillräckligt stor för att få bort mig från gatorna en tid framöver.
Mina första 7 km kändes kanon, sen möttes vi, jag och stenen.
Foten vek sig men det gjorde inte så ont så jag fortsatte springa. Vid 9 km började det göra ont, vid 10 där härliga IF Linnéa stod och försåg oss med allt vi önskade stannade jag till och försökte stretcha.

Tog mig vidare mot Stadshuset och fick gå en stund. Sprang fram till Centralen men missade sjukvårdstältet och sprang vidare. Fick gå en bit på Torsgatan. I svängen in på Odengatan gjorde det så ont i foten att jag insåg att min resa på maran var över. Hoppade fram till sjukvårdstältet och såg genom öppningen ett bekant rödklätt huvud. Där på sängen låg Karin, det var hemskt att se hur svårt hon hade att andas.
I den stunden sket jag fullständigt i min fot.

Vi blev kvar ett tag i tältet men fick sen åka Taxi mot Stadion, vi hann fram i tid för att se G springa in på 2,49 någonting. Fantastiskt.

Det suger att en liten sten skulle orsaka en fraktur i foten men det finns värre saker.
Jag får springa i vatten ett tag och tanka Linnéa kärlek, det kan jag göra även om jag inte kan delta på träningarna på ett tag.
Även om jag inte kom hela vägen runt så njuter jag ännu av stunden på ÖIP, stämningen i startfållan, känslan de första 7 km, gläds över alla som kom i mål och inte minst är jag lycklig över att Karin kan andas igen :-D.


Sanna min älskade dotter. Då jag vet att du är här inne och läser ibland är det väl bäst att jag varnar för starka bilder med tanke på din fobi för fötter :-). Puss på dig gumman.



4 kommentarer:

Anonym sa...

Du kan stötta dig på mig...

Mannen

Catti sa...

Tack min älskade man. Utan dig hade jag ramlat omkull för länge sen. Puss

Sanna sa...

Fotbilden var okej. Däremot farsans "Du kan stötta dig på mig" kunde jag klarat mig utan. Liksom - 80-talet ringde och vill ha tillbaka sin raggningsreplik. ;)

Catti sa...

Ha ha ha ha ha. Sanna, lite glad för din pappas 80-talsraggningsrepliker borde du allt vara. Utan dom hade du nog inte funnits ha ha ha.
puss gumman