tisdag 12 maj 2009

Vit bloggmånad!

Jag har haft ordentlig skrivtorka. Men jag kan ju inte fortsätta trötta ut supergoaLouise, min granne och tillika Clarrefru, med samma gamla månadsgamla inlägg dag efter dag,,så Louise, här kommer nu ett utlovat nytt.

Kungsholmen Runt!
I fredags kände jag precis ingenting av den nervositet jag brukar ana dagen innan ett lopp. Antog att det berodde på att jag bestämt mig för att ägna loppet åt att hitta känslan för mitt tänka marantempo utan att behöva kolla på klockan hela tiden.
Jag hade ställt in mig på ett glatt lopp i solsken.

Lördag morgon vaknar jag och är på uruselt, nervös-inför-tävlings, humör. Vart kom det ifrån,,,och varför?
Att det sen ösregnade utanför fönstret gjorde mig knappast gladare.

Robban skjutsade in mig till Rålambshovsparken. Jag föreslog att han skulle vända om hem med mig kvar i bilen, men han bara log, önskade mig lycka till och åkte sin väg. Så där jätteroligt var det ju inte på parkeringen så jag joggade ner till parken. Väl där klättrade humöret upp pinne för pinne i takt med att välkända ansikten dök upp här och var.
När jag fick syn på VärldensbästaMia var humöret på topp igen.

Efter att Mia coachat och hejat fram IF Linnéas nästa generation i knatteloppet stack Mia, jag och F iväg på en liten uppvärmningsjogg innan vi tog plats i startfållan.

Foto: Ken.

Jag hade som sagt tänkt hålla strax under 5-tempo men det kom ett annat upplägg emellan.
Mia skulle spöa bror sin och han hade kommit längre fram i startfållan och låg nu en bra bit framför och utom synhåll för oss.

Startskottet brann av och Mia sa, vi kör tills det ryker, nu skulle lillebror tydligen jagas ikapp. Den jakten kunde jag ju inte missa.
Efter 7 km pekar hon så äntligen på den orangea ryggen och säger,,,där, där är han.
Skönt tänker jag, äntligen kan vi slå av på farten lite.

Men plötsligt insåg jag att det faktiskt kändes helt ok att hålla tempot och jag bestämmer mig då för att köra så länge det håller.
Plan A, att hålla marantempo, var ju redan kasserad.

Foto: Ken.
Mia & jag jagar!

När jag sprungit första milen och de som tävlade på 10km vände in mot mål utan att jag avundades dom började jag tro det var något allvarligt fel på mig.

När jag på andra varvet passerade Kristinebergs IP längtade jag efter raksträckan intill T-banan, det hade varit en del motlut senaste biten. När jag kom ut på den efterlängtade plana sträckan var det som om all ork försvann.

Det blåste sån motvind att det kändes som om jag stod still trots att benen ännu rörde på sig,,,om än väldigt långsamt. Genast for tankar med ursäkter för att slippa fortsätta springa genom huvudet. Men jag vägrade lyssna och när jag var framme vid nästa backe kom benen igång igen.

Nu var det inte många km kvar, jag började tro på att jag skulle orka, att det skulle kännas rätt ok resterande biten även om jag kände att krafterna började sina.

Plötsligt hägrade målbågen, redan, jag som varken såg suddigt eller mådde illa, eller hade ont?

Det var ett helt galet lopp. Jag kom i mål på 1,41,48 ( nettotid), jag är tokglad.
Inte nog med det,,
Mia plockade, trots att en bom stod i vägen och nästan klöv henne på mitten, hem brons i K 35 & jag vann guld i K45 klassen.

Jag hade roligt hela tiden, bortsett från svackan i motvinden.
Tack alla för all support & hejarop , det fyllde mig med så mycket energi & glädje.

KungsholmenRunt bakvänt blev det mest rätta jag någonsin sprungit.



9 kommentarer:

gullfot sa...

Stort grattis till GULDET!! GULDET!!! och till ett optimalt sprunget lopp! Och vilket fantastiskt formbesked - det blir inga problem att hitta maratempot :-)

Catti sa...

Gulle dig Fredrika, tack :-). Passar på att säga GRATTIS till dig också för din fantastiska prestation ute på Helvetesön, jag menar Hälsoön. Vilket lopp du gjorde! 20 plats och 5 mil på 5:24:37, en dag ska jag också bli som dig. Måste bara bli både modigare och starkare först :-).
Kram

Louise sa...

Tack, äntligen!
Jag sa ju till dig att seg och småsur är precis rätt känsla inför ett lopp. Det enda lopp jag minns att jag känt mig laddad och positiv inför var Stockholm marathon 07 och det gick som bekant inget vidare (feber, andnöd och bröt efter halva).
Loppet låter härligt, hoppas att jag får vara tillbaka nästa år.
Kram

Catti sa...

Louise: Självklart är du med och springer KR nästa år:-D. Kramar

Anonym sa...

Guld ska guld ha.

Mannen

Catti sa...

Mannen:
Det är därför jag har dig ;-).
Puss

staffan sa...

Fint löp steg du har på bilden och grattis till en bra tid, nu är det SM 2009 som gäller.....

Clarre sa...

Du är så himla BÄST!
lätt sub 1.40 i höst.

Catti sa...

Staffan: Dubbelt tack :-). Ja nu är det till att tanka positiva Marankänslor. Du kommer väl knappast tycka att loppet ens börjat innan det är slut :-)

Clarre, min bästa Clarre: Tack för att du bästar och tror på mig :-).
Sub 1:40 ha ha ha, men man kan ju alltid drömma :-)