tisdag 13 oktober 2009

DuracellkaninKarin!

Att stå och heja är inte lika roligt som att springa själv men söndagens Hässelbylopp blev ett undantag.

Att få se Karin komma springande förbi IF Linnéas hejarklack med ett leende på läpparna och till synes helt oberörd med endast några hundringar kvar till mål gjorde mig så tokgalet glad. 

Det har gått snart 5 månader sedan jag såg Karin, grå i ansiktet och blå om läpparna, kippa efter luft i sjukvårdstältet. Lika rädd som jag blev då,  lika lycklig blev jag i söndags över att se hennes löparglädje gnistra i ögonen när hon sprang i mål på nytt PB, på fantastiska 42;50 .


foto Fredrik L

Så gott att du hittade löparglädjen igen vännen min.

5 kommentarer:

Karin sa...

Underbara goaste vännen! TACK för dina rader. Nu sitter jag här på jobbet med tårar i ögonen av lycka över att ha en vän som du! Massor av kramar
Duracellis

Catti sa...

Kramar i massor tillbaka till dig fina vännen min.

Trail.st sa...

OJ! sådär glad har jag nog aldrig sett ut när jag springer, härligt smittande leende :-)
Och vilken tid sen! såna kan man ju bara drömma om..

Catti sa...

Piratfarsan: Ja visst smittar Karins leende :-). Önskar bara hennes snabba ben smittade dom med. Det galna är att hon ser ut så här oavsett om hon sprungit 2000, 10000, 25000 eller 42195m.

Annika sa...

Vad härligt att du kommit igång igen. Jag har också startat blogg så kom gärna in och titta.
Nu vill vi inte se några frakturer utan en glad Catti med spring i benen.
Min bloggadress: http://trainingtinkel.bloggagratis.se/. Där är det lite gott och blandat. Träning, simning m.m.
Krama om alla. Tycks inte komm från halsflussen här. Josefins andra på 2 veckor och Jessicas första.