Baksteg & Framsteg

Hungrig på träning i själen men tung i huvudet och trött i kroppen. Jag bestämde mig för att inte lyssna till mina cementtunga ben och lämna negativa tankar hemma. Packade ner tävlingsskorna och intalade mig att jag skulle känna mig lätt som en fjäder så fort jag stod på bandet.

Tankarna måste ha smitit ner i väskan för dom fortsatte att poppa upp i mitt huvud.

Förändringar kommer vare sig man vill det eller inte. Just nu verkar det som om det är rea på dom och de duggar tätt. Mer än en vän står i blåsten och en och annan takpanna har väl lättat även från mitt eget hus sista tiden.

Ibland känns det som om uppförsbackarna aldrig tar slut, ibland skiner solen från klarblå himmel. Det är väl det här som kallas livet.

Envisa tankar,kan inte huvudet få vila lite, om jag öppnar bilfönstret, åker dom ut då tro?

Lite tid över, bra då leker jag med roddmaskinen en stund, 10 min är i alla fall 10 min mer än inga minutrar alls.
Motståndet när jag ror mäts i m/sek och genast är jag tillbaka i tankarna som jag trodde jag kastade ut från bilen.

Hur vi står pall när förändringarnas vindar blåser beror förstås på flera faktorer än en. Men jag tror en av dom, valet av våra tankar har stor betydelse för hur länge man blir kvar i stormens öga.

Alla har vi våra berg att bestiga och man måste få förbanna sitt eget även om grannen eller vännen kan tyckas ha ett ännu högre att ta sig över. Precis som man måste få glädjas för sin egen del även om man för stunden inte kan göra det för andras.

Svält, miljö, våld, orättvisor i stort och smått..........listan som skriker efter engagemang skulle kunna göras oändlig, och jag som inte ens orkar sopsortera! Det är alltid svårt att se på när människor har det jobbigt. Klart jag bryr mig om att folk lider på andra sidan jordklotet, att vi förstör vår jord med vår välfärd, om krig mm.
Men ibland blåser det tillräckligt kring ens egen husknut för att man inte ska kunna se längre bort än så.

Dags att gå till salen för 30 min core, aj aj aj, det som ännu ligger ett kg pasta i min mage.
3min kvar, hinner vila en stund, blunda och ta en powernap.

Det är svårt att se någon man tycker om falla och slå sig när livet tagit nya vägar man inte själv valt att vika in på.
Svårt att år efter år se en väns ensamma kamp för sitt barns överlevnad. Se henne kämpa så till den grad att hon nu förlorat sin egen hälsa, allt medan jag stått bredvid som åskådare på första parkett. Det är svårt att stå och se på, att inte kunna förändra en situation när människor har det svårt helt enkelt, när livet slår.
Man önskar man kunde lindra men livets skola är hård och man måste gå den själv.

Jag vill vara en bra medmänniska och vän, men känslan av att inte räcka till för alla man vill är en ständig stress & energitjuv och jag jagar ständigt tid som inte finns.

Nä nu orkar jag inte ha dom här negativa tankarna längre, stressen av att inte hinna allt man vill, allt man borde. Nu får jag ta rodret igen och styra tankarna åt rätt håll. Nu får det bli fokus på det jag hinner med, på den energi & omtanke jag kan dela med mig av. Genom att välja mina tankar och ta beslut utifrån dom så lär jag säkert få tid över så det räcker för ett besök på returstationen också.

Oj, coren redan slut?
Med lättade tankar, med både glad & hungrig själ och på lätta ben med kurs mot löpbandet kollade jag av med världensbästa&snabbaKarin hur tidsstegen skulle se ut och sen var det bara att sätta fart.

Så här blev min stege:

roligt var det och oförskämt bra kändes det.

Efter att ha blivit totalt uttittad i måndags då jag körde löpskolningen med bla indianhopp inomhus

nöjde jag mig med lite vadträning i en skymd trappa innan det blev en lång och skön stretch.

Vem hittade jag inte sen, om inte hajpojken förklädd till cykelmannen.
Så som grädde på moset blev det en trevlig pratstund samtidigt som jag fick låna hans darlingen stund och känna på hur det är att vara handcykeltanten.
Sann Linnéafamilj anda, här lånar vi av och delar med oss till varandra = kärlek!