Tumhållar söndag!

I helgen är det stora äventyr för några av IF Linnéa vännerna.
Patrick är i Barcelona och springer Marathon, Tone utmanar i
Kilimanjaro & Ken kör Vasaloppet.
Jag kommer heja på er alla inom mig tills jag tappar hörseln.

Mia sätter tänderna i en hel veckas utmaningar i Portugal -
grilla inte baconet för hårt nu!

Andra tycker tydligen tycker det är äventyr nog att möta
mig och Karin på morgondagens långpass.



P rustad till tänderna uppmanar " kom an Karin och Catti"!

I den TSM stassen överlever du utan tvekan passet,
men den lär inte skydda dig mot mig och Karin ha ha ha.
Vi ses i morgon Mr.P :-).

Ps, glöm inte tandskyddet!

Testförare!

Nu ska här testas skor- mina nya lekkamrater ser ut så här!



Några frågor som skall besvaras är:

Grepp i undersulan på olika underlag - dom kan omöjligt vara halare än mina Reebok skor.
Stötdämpning - slipper man låta som en elefant nu?
Passform - kan man begära att dom håller in magen också?
Stabilitet - betyder bra sådan att man slipper bli nervös innan Premiärmilen?
Flexibilitet - är det när skorna är snabba även om mina ben inte är det?

Ännu en fråga i formuläret är:
Har du blivit "vän" med dina testskor?
Ja det återstår ju att se om dom blir välkomnade som ytligt bekanta,
kompisar, vänner, familj eller kommer älskas utan förbehåll.

100km och drygt en månad har vi på oss att ta reda på om vi gillar varandra eller inte...............

Glädje i sinnet...

det har jag men sinne för bollar det har jag inte, oavsett om de har fjädrar eller ej! Sorry Sofia att din mamma är en usel motspelare. Du får göra som Sanna nästa gång, ta med dig pappa istället så kanske bollen kommer tillbaka på din sida av nätet lite oftare än var 10:e minut.

Förresten, har jag glömt att berätta att jag älskar att springa?

I söndags blåste orken i benen bort - idag var tröttheten som bortblåst!

På dagens schema stod det IFL träning eller snabbdistans ala Mr Sz.
Det blev en kombination.

Först snabbdistans, 11km varav 8 snabbba, som lämnade kroppen full av endorfiner.

Efter det lite "IFL" träning, dock i inte i Tantobacken utan
vattenlöpning tillsammans med linnéanerna S & E.
Sträcka, antal dm okänd - orkade inte räkna kakelplattorna.
Pace låååååååååååångsam - återhämtningspass.
Tid drygt en timma - som gick fort tack vare det trevliga sällskapet.

En härlig dag med familjemys, storhandling, tvätt, arbete
,,,,,,och träning,,,livet är vackert!

TungtSnöigtMotigt

Dagens TSM inleddes med föreläsning av Jonas Gustrin som talade om pulsträning.
Försökte få lov av Clarre att sitta kvar i salen och lyssna på föredraget som skulle hållas ännu en gång för de andra grupperna för att slippa ge mig ut i det allt annat än lockande vädret.
Clarre sa nej och man lyder sin coach. T var snällare,,,fast ändå inte,,, då han hade förståelse för att jag säkert behövde få en repris för att fatta vad som sagts, tack för den.

Med den kängan var det bara att bita ihop och ge sig ut i ovädret.

3,15 gruppen på väg genom staden


Om det var dagens väder som avskräckte eller om folk var sportlovslediga låter jag vara osagt men vi var inte fler än drygt 30st som sprang i dag.

Jag kände mig sliten efter alldeles för lite sömn och anade att passet skulle bli tungt.
Tungt visade sig vara ett understatement. Det var till att slita från första till sista steg, konditionsmässigt var det ok men det brände i mina ben. Tror jag fick 10 steg där inte fötterna gled åt alla håll. Marken var hal, moddig, snöig och vindarna var fyllda av snöflingor ala istaggsmodell som sved i ögonen.

För att sätta ytterligare guldkant på passet hade vi fartökning igen, en dryg mil in i passet följde 2km i Marathon fart. Det var rätt tyst i gruppen redan från början idag men nu var det enda som hördes ansträngda andetag , trampet av våra fötter i snön och vinden som envisades hålla oss sällskap.

Som grädde på moset fick vi ta ett extra varv i Stora Skuggan i jakten på km. Vi passade på att testa Premiärmilenbanans härliga nedförsbacke, fast vi tog den förstås uppför. Blir lite mer spännande så, speciellt i dm djup snö med is under. Ett par snöskor hade suttit fint där.

För att även få in lite maran känsla avslutade vi med ett varv inne på Stadion innan Pertti äntligen signalerade stop.

Dagens långpass för 3,30gruppen blev till sist så här:
Sträcka: 20,18km
Tid: 1,46,22
Snittfart: 5,16
Fartökningarna/km: 4,50 & 4,44.

Jättestarkt jobbat alla härliga 3.30 löpare.


Vem kom på den genialiska idén att låsa grindarna innan alla lämnat Stadion???????? Var inte så att man kände för att ta sats och försöka ta sig över det spetsklädda staketet. Efter en längre stunds letande och pulsande i ännu mera snö hittades en smärt och riskfri väg ut till friheten.


Efter alla äventyr så fick jag till sist min belöning, en rykande het & underbart god kopp kaffe.
Happy End!

Åldern spelar roll....

När jag dyker upp på bild i tidningen handlar så klart artikeln om ålder :-D.
Inger hopp att läsa att man kan både åldras behagfullt och springa bra även
som äldre.


Att vara med i Runners World iklädd jacka med
IFL-logga måste väl ändå vara ett kvitto på att
jag kan kalla mig för äkta löpare?

Vad kallas man om man är en oäkta sådan?

Skidorna som aldrig kommit på är av!

Nio mil på skidor, det ska man väl klara av med glatt humör, envishet och vilja. Mitt träningsupplägg har varit uselt. Min taktik har varit att förtränga att jag ens ska åka. Min plan har varit att lära mig åka skidor under resans gång, man har ju nio mil på sig. Jag har envist svarat ja på allas frågor om jag verkligen ska ge mig i kast med denna utmaning. Jag har laddat med vaselin och mental styrka och konstigt nog sett fram emot att åka.

Men då min älskade lilla unge ännu är sjuk, om än på god bättringsväg, vågar jag inte ge mig av så långt hemifrån då det kan svänga så fort. Jag skulle inte kunna lägga fokus där det behövs. Så det är till att bita i det sura äpplet, Vasaloppets öppna spår får läggas på hyllan ett år. Blicken får istället riktas mot andra fasansfulla äventyr som Vansbro & Vättern Runt.

Baksteg & Framsteg

Hungrig på träning i själen men tung i huvudet och trött i kroppen. Jag bestämde mig för att inte lyssna till mina cementtunga ben och lämna negativa tankar hemma. Packade ner tävlingsskorna och intalade mig att jag skulle känna mig lätt som en fjäder så fort jag stod på bandet.

Tankarna måste ha smitit ner i väskan för dom fortsatte att poppa upp i mitt huvud.

Förändringar kommer vare sig man vill det eller inte. Just nu verkar det som om det är rea på dom och de duggar tätt. Mer än en vän står i blåsten och en och annan takpanna har väl lättat även från mitt eget hus sista tiden.

Ibland känns det som om uppförsbackarna aldrig tar slut, ibland skiner solen från klarblå himmel. Det är väl det här som kallas livet.

Envisa tankar,kan inte huvudet få vila lite, om jag öppnar bilfönstret, åker dom ut då tro?

Lite tid över, bra då leker jag med roddmaskinen en stund, 10 min är i alla fall 10 min mer än inga minutrar alls.
Motståndet när jag ror mäts i m/sek och genast är jag tillbaka i tankarna som jag trodde jag kastade ut från bilen.

Hur vi står pall när förändringarnas vindar blåser beror förstås på flera faktorer än en. Men jag tror en av dom, valet av våra tankar har stor betydelse för hur länge man blir kvar i stormens öga.

Alla har vi våra berg att bestiga och man måste få förbanna sitt eget även om grannen eller vännen kan tyckas ha ett ännu högre att ta sig över. Precis som man måste få glädjas för sin egen del även om man för stunden inte kan göra det för andras.

Svält, miljö, våld, orättvisor i stort och smått..........listan som skriker efter engagemang skulle kunna göras oändlig, och jag som inte ens orkar sopsortera! Det är alltid svårt att se på när människor har det jobbigt. Klart jag bryr mig om att folk lider på andra sidan jordklotet, att vi förstör vår jord med vår välfärd, om krig mm.
Men ibland blåser det tillräckligt kring ens egen husknut för att man inte ska kunna se längre bort än så.

Dags att gå till salen för 30 min core, aj aj aj, det som ännu ligger ett kg pasta i min mage.
3min kvar, hinner vila en stund, blunda och ta en powernap.

Det är svårt att se någon man tycker om falla och slå sig när livet tagit nya vägar man inte själv valt att vika in på.
Svårt att år efter år se en väns ensamma kamp för sitt barns överlevnad. Se henne kämpa så till den grad att hon nu förlorat sin egen hälsa, allt medan jag stått bredvid som åskådare på första parkett. Det är svårt att stå och se på, att inte kunna förändra en situation när människor har det svårt helt enkelt, när livet slår.
Man önskar man kunde lindra men livets skola är hård och man måste gå den själv.

Jag vill vara en bra medmänniska och vän, men känslan av att inte räcka till för alla man vill är en ständig stress & energitjuv och jag jagar ständigt tid som inte finns.

Nä nu orkar jag inte ha dom här negativa tankarna längre, stressen av att inte hinna allt man vill, allt man borde. Nu får jag ta rodret igen och styra tankarna åt rätt håll. Nu får det bli fokus på det jag hinner med, på den energi & omtanke jag kan dela med mig av. Genom att välja mina tankar och ta beslut utifrån dom så lär jag säkert få tid över så det räcker för ett besök på returstationen också.

Oj, coren redan slut?
Med lättade tankar, med både glad & hungrig själ och på lätta ben med kurs mot löpbandet kollade jag av med världensbästa&snabbaKarin hur tidsstegen skulle se ut och sen var det bara att sätta fart.

Så här blev min stege:

roligt var det och oförskämt bra kändes det.

Efter att ha blivit totalt uttittad i måndags då jag körde löpskolningen med bla indianhopp inomhus

nöjde jag mig med lite vadträning i en skymd trappa innan det blev en lång och skön stretch.

Vem hittade jag inte sen, om inte hajpojken förklädd till cykelmannen.
Så som grädde på moset blev det en trevlig pratstund samtidigt som jag fick låna hans darlingen stund och känna på hur det är att vara handcykeltanten.
Sann Linnéafamilj anda, här lånar vi av och delar med oss till varandra = kärlek!

Återhämtning

Då det stod party i kalendern i lördags blev det lite ändring i passen förra veckan.

Inget TSM träning i söndags, det körde jag istället i fredags på den här

25 km totalt varav 23 av dom i 4,57pace, allt under överinseende av
armcykelpojken Fredrik som passade på att cykla, ro och kela
med sin armcykel undertiden jag sprang.

Återhämtning 1 - lördag!

Lördagskvällen var som sagt partykväll och efter en inledning hemma hos Kattis
så gav vi oss in till Rival. Det blev ännu en tokrolig Linnéa fest.
Det är kärlek helt enkelt.



Mia, vi får inte glömma att maila Garmin om att ändra i texten gällande pulsbältet,
att det blir så jäkla svårt att springa när man måste ha det runt knäna :-D.

Trots att det bara blev två såna här var det i söndags dags för ...

...Återhämtning 2.


I måndags var livet åter och jag tillbaka på bandet.


Tisdag - Återhämtning 3 - pga tidsbrist.

Med tanke på all återhämtning borde jag vara pigg idag, hoppas mina ben fattat
det jag uppenbarligen missat för nu ska här springas stege.

Nackdel blir till fördel!

Bytte 1 mil med roddmaskinen mot 25km på löpbandet idag. 1km uppjogg 5,15 fart, 23 km 4,57 pace, 1 km nedjogg i 6 tempo.
Trevlig överraskning dök upp mitt i passet, handcykelpojken. Medan jag körde mitt långpass så skrämde Fredrik slag på både roddmaskin och cykel samt lekte ömt men bestämt med sin darling (armcykelmaskinen).

Med tanke på morgondagens IFL party kändes det inte som ett så smart drag att köra långpass på samma dag.
Nu blir det rodd i morgon och den enda nackdelen med det är nog egentligen bara till min fördel,,,att jag blir så trött i armarna att jag inte orkar lyfta så många vinglas till munnen.

Borta bra men hemma bäst!

Hemma igen :-D

Redan piggare

Efter en natt med Dripp & Drapp så mår S redan bättre.

Droppen Dripp & Droppen Drapp....

....om det ändå vore istapparna som börjat smälta.

Men droppen Dripp & droppen Drapp är dropparna som en efter en, fyllda av energi, ska tanka kraft i min älskade dotter. Droppar som ska stoppa upp den process som just nu bryter ner hennes kropp. Hur mår min älskade lilla unge i själen när hon ber om att få åka in till sjukhus samtidigt som hon gråter i förtvivlan över att behöva åka just dit. Nu är vi i alla fall här, här i den där andra världen, i sjukhusvärlden. Världen där livet blir annorlunda, inte alltid sämre, men annorlunda. Ungefär så här, men ändå inte, men ändå lite....

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande. Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien." Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har komit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite saktare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt. Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att bli fri så du kan njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

/Välkommen till Holland av Emily Pearl Kingsley

Min smärta över att planet landade i främmande land infann sig aldrig, jag hade fått ett par starka insider tips om att risken fanns att flyga lite vilse. Däremot försvinner inte smärtan över det pris min dotter betalar för mina och min mans felnavigerade gener. Men med fokus på det goda, på det som är bra så är summan trots allt att livet är vackert, visserligen inte just nu, men nästan jämt.

Less på att halka!

Ännu ett isigt TSM. Lidingö kändes inte som en hälso ö idag utan som en bakhal ö.

Dagens siffror för 3,30 gruppen
Sträcka 19,12km /Tid 1,41,51 / Snittfart: 5,20 /
Fartökningen under 14 & 15:e km gick i 4,52 resp 4,54 pace.

Det var grått ute idag men gruppen spred värme & solsken så det räckte för att
tina upp stora delar av Lidingö under vår framfart.

Tjejkväll blev hemmakväll

Igår var det tänkt att kvällen skulle tillbringas hemma hos UnderbaraVackraMia tillsammans med en massa löpartjejer och gott vin. Då Sofia mådde sämre igen blev den en hemmakväll istället. Jag får ta igen missade skratt och vin nästa helg då det är IFL party.

Igår fick benen vila och det blev endast ett litet corepass så idag stod det löpning på agendan. Planen var att köra på löpband men då sällskap dök upp så ändrades det till en tur utomhus. Det blev en skön och lite slitig runda på Söder som gav hög utdelning på endorfiner.

I morgon är det långpass med TSM. Dryga 19km ute på L-ö med fartökning står på schemat. Jag är lite avis på 3 & 3,15h grupperna som får springa inne i stan och på att de får springa närmare 25km, men jag är inte avis på den fart dom ska ta sig fram i.

Borde haft idag!
Vill vill vill ha.......
Måste!

Skottkärror och benkramar!

Ken hade lovat fokus på styrka på kvällens pass men först så blev den en uppvärmningsjogg på dryga 5 km från Zinken, ner till Eriksdalsbadet och tillbaka.

Innan vi gav oss ut i snön igen så delade vi upp oss i par och försökte hitta en jämnviktig lekkamrat.

Ken inledde passet med knuff och dragkamp. Sen var det dags att bära sin kompis på ryggen ett antal meter och avslutade med knäböj innan han/hon saxade sina ben bakom ens rygg och gjorde sit ups. Sen bytte man och det var den andres tur att göra samma sak.

Vi agerade skottkärror, framåt och bakvänt, körde armhävningar och dips.
Det balanserades på rumporna och kickades.

Vi körde plankan på raka armar samtidigt som man skulle försöka nudda sin kompis händer & undvika att själv bli nuddad genom att ständigt flytta undan händerna. Sen skulle man dra ner varandra genom att slå undan armarna,,inte så snällt men vad gör man inte i stridens hetta.

Som avslutning blev det vadstyrkeövning och jämfota hopp med höga knän.

Busroligt Ken, jag hoppas styrkepass blir stående inslag i Linnéa träningen. Glädjande var också att Patrick som tänkt överge oss för löpbandet denna kväll saknade oss så mycket att han inte kunde hålla sig borta :-D.

Skulle bara.....

....springa och det har jag gjort.

Snabbdistansen blev så här:
Uppjogg 2km i 5,30fart
3x100m strides 3,30fart
1km i 4,28
1km i 4,24
4,5km i 4,20
Nedjogg 3,2km i 5,20 pace

Återvände hem, nytankad med endorfiner och genast fick jag en hel del jobb gjort.

Nu är det snart dags att packa sig iväg till nästa träningspass.
Efter snabbdistansen på löpbandet så är det med lite skräck i blicken som jag ser fram emot bergsgeten Kens fys-pass.

Jag är inte färdig med min "ska göra lista" så jag måste överleva det här Ken!!

Ska bara - ska bara - ska bara - ska bara.....

..........ska bara.....

På min ska göra lista står det:
Jobba
Arbeta
Jobba
Arbeta
Jobba
Arbeta

men....

jag ska bara..............MÅSTE bara få springa lite först



.....är Alfons mitt nya namn?