När man inte själv får välja sina lekkamrater....

...var något jag funderade över som tidsfördriv när jag cyklade in mot stan för att hämta mina nya kompisar. Av alla vackra löparskor som skulle täcka vägghyllorna i butiken var det en redan förutbestämd sko som skulle få följa med mig hem.

Reebok, hur är h*n, kommer vi tala samma språk, kommer vi kunna stötta varandra, hitta följsamheten, läsa av varandras signaler? Tänk om dom är lila,,,jag som har röd jacka,,,då måste jag köpa nya kläder. Ytlig jag?

Jag som vill ha ett öppet sinne, vara nyfiken, se möjligheterna i förändringar, lära och utvecklas, ta vara på livet genom att aktivt göra och ta ansvar för mina val. Med den här inre dialogen levde jag knappast efter min egen skola.

Det är väl en lång rad av faktorer och egenskaper som ligger bakom när man gör sitt urval bland en grupp fantastiska människor och knyter an lite mer till några som med tiden blir goda kamrater & vänner.
Ibland finner man varandra direkt, ibland behövs längre tid innan man klickar.

Få nya kompisar är ju faktiskt lite som att köpa nya skor. Man måste känna en samhörighet, få en positiv känsla. Det får inte skava och klämma för mycket redan från början. Men en sak kan man ju helt bortse från och det är ju faktiskt ytskiktet. Jag bestämde mig för att jag enbart skulle låta känslan styra i detta första möte.

Det blev inte kärlek vid första ögonkastet men det kändes ändå lite som att komma hem.
Det här skulle nog kunna bli ett par goda långpass kamrater. Vem vet, kanske jag med tiden även kommer tycka att dom är snygga.

Om jag ska vara ärlig så hade jag nog, om jag fått välja på alla skor, låtit mina ögon ha mycket mer att säga till om i valet av skor. Allt annat än smart då en frisk och välmående fot är en förutsättning för ett starkt löpsteg.
Hoppas denna "påtvingade" bekantskap ska bli ett nöje att få beta av mil efter mil efter mil tillsammans med.