..köra dagens pass och inte lyssnade på den där rösten som sa att det inte skulle gå.
På schemat stod 25 km varav 5-10km och 15-20km skulle gå på 20mins 40s -21mins 20s.
Jag läste, räknade, tvivlade, tvekade, räknade igen på hur fort jag måste springa, tvivlade ännu mer...bytte om och gav mig iväg.
Första 5km gick på 4.55 i snitt sen var det dags att öka farten.
Det blåste, det var platt, det var grus grus grus och det var svårt att hitta ett flyt, bara bita ihop och låtsas som om det var en synvilla när ett ganska svagt men långt segt motlut inledde den 10km. Kändes som en evighet men till sist pep klockan till och visade sista 5km på 21min.
Sprang vidare och började stega av den 3:e femman, 5 tempo kändes lugnt och skönt?!
Ju närmare jag kom den 15km desto mer började jag förhandla med mig själv om alla möjliga anledningar till att slippa köra den andra snabba femman.
Men när det väl var dags kunde jag inte låta bli att prova. Tänkte att jag testar, jag springer så långt jag orkar. Jag fick slita hund och benen kändes allt stummare men helt plötsligt släppte det och de sista 2 km var det bara asjobbigt :-). 20km och klockan visade senaste 5:an på 21.11.
Stannade till en halv minut och drack lite innan jag tog mig de sista 5km hem, trots att jag var så trött kändes även nu dryga 5 tempot som behagligt.
Märkligt och härligt hur kroppen fungerar och reagerar på fart när man varierar tempot.