Luften gick ur

Igår kväll hände något, jag vet inte riktigt vad men jag sjönk som en sten.

Från att ha vandrat mellan, glad, trött, sur, pigg, arg, lycklig, lite ledsen, överlycklig, irriterad,,,ja alltså varit som vanligt så hamnade jag i ingenting. En olustkänsla kröp under skinnet, motivationen och lusten försvann. Det blev solförmörkelse!
Rastlösheten väckte mig natten igenom och i morse var tankarna tunga som cement.

Jag ville helst bara skita i allt, dra täcket över huvudet och vakna om en vecka..........om en vecka!?
Jaså det är bara inför-maran-själen som kommit på besök, inget värre än den.

Våndan av att behöva vänta flera dagar till, att behöva akta sig från att vricka fötter, undvika baciller, dansa regndansen tills golvet ger vika för att fördriva högtrycket, att stå ut med att dra ner på träningsmängden och inte förgås av rastlösheten, att äta, dricka och sova lagom.
Att överleva tills på lördag så att man äntligen får kliva in i startfållan, höra tasset av alla fötter & klockorna som piper i kapp, känna luften vibrera av förväntan, få känna gåshuden sprida sig över hela kroppen när lyckoruset kickar in,,,,ännu ett långpass, 42 195m glädje, smärta, lycka, mental styrka och galenskap.

Pirret har återvänt!

OBS!
Om ni inte har anmält er till festen efter Marathon så gör det nu & här