Att bli/vara mamma är det största, mest fantastiska, den största glädjen jag upplevt i mitt liv.
Men det är också som mamma jag har känt den absolut största sorg och smärta.
Den 4 oktober 1988 sken solen, det var en bedövande vacker höstdag och jag var fet, framtung och fylld av förväntan & glädje när jag stegade in på förlossningsavdelningen.
Efter en knapp timma föddes vår Mikael.
Glädjeruset drunknade ännu en gång i sorg och smärta då han dog endast två dygn gammal. En näst intill identisk repris av vårt liv 3 år tidigare då vi förlorade vår Jonas när han var 3 dagar gammal.
Inte för att jag vet hur man klarar av det, hur man hittar tillbaka till livet igen, men vi gjorde det.
Jag tror inledningsvis för att man måste och med tiden för att man väljer att ta till vara på livet.
Sorgen försvinner inte men för min del har den med åren liksom årstiderna ändrat i färg, form och styrka, den har blivit en del av livet, av mig. Precis som glädjen och kärleken till mitt barn.
Är så tacksam för att jag fick uppleva dig Mikael.
10 kommentarer:
Jag kan inte ens långt ifrån förstå vilken sorg du och dina nära har gått genom.
Där emot kan jag förstå att det krävs en fantastik styrka och kärlek till livet att kunna gå vidare.
Du är en underbar glädjespridare och vad jag har märkt en person som värnar lika mycket om alla.
Du är säkert också världens bästa mamma:-)
Kalle, tack snälla du för dina rader. Dom betyder väldigt mycket och värmer gott i hjärtat.
Wow, det finns så många bloggar (hittade hit via en annan löparblogg) och så många inlägg men inte många berör som detta.
Liksom Kalle kan jag inte ens försöka förstå vad du upplevt men vad jag däremot förstår genom att läsa din blogg är vilken fantastisk stark och positiv person du verkar vara!!
Löpningen i alla ära - visst är den viktig på olika sätt i olika perioder i livet. Ibland är pulszoner och intervalltider viktiga, ibland är det viktiga egen tid för reflektion för att komma i kontakt med sina egna tankar under sköna lugna rundor.
Löp väl i höstrusket!
Staffan
Hejsan Staffan.
Vad roligt att du har hittat hit och tack för uppskattande rader.
Håller verkligen med dig, löpningen fyller absolut olika funktioner. Allt efter fokus, sinnesstämning och annat som upptar ens tankar & liv.
/Catti
Fan! nu sitter jag och grinar på jobbet också.. Så fort det handlar om barn och elände börjar tårarna ploppa fram och att läsa sånt här gör formligen att tårarna övergår i floder..
Har själv två söner och jag skulle inte ens kunna fantisera om hur man skulle reagera och orka ta sig igenom något sådant som ni gjort. Starkt!
Hej Piratfarsan!
Tack och lov är vi skyddade från att fullt ut känna smärtan av saker vi inte upplevt. Men fantasin kan vara svår nog att hantera.
Med tiden finner man små saker i den stora sorgen och smärtan som på något sätt lindrar. Som hjälper en igenom nästa timma, som tröstar.
Finns nog inget som gör en så stark som kärleken till ens barn.
En aldrig sinande källa som gör att man vågar välja och tro på livet igen :-).
Vad fint du skriver mamma
Så sant, så sant.
Finaste vännen min! Alla dessa svåra årsdagar som minner oss om livet; det som inte blev, det som ändå blev efteråt och sådant som det är idag. Om tre dagar är det min tur. Inte alls i närheten av det ni har tvingats erfara men stundom svårt nog ändå...
All kärlek!/Mie
Sanna: Tack min underbara dotter och livsglädje. Älskar dig mer än livet. Puss m
Piratfarsan: :-D
Mievännen: Du är inte bara i närheten, du vet och känner så väl smärtan, din sorg är på intet sätt mindre. Tack för att du finns. För att du orkar och vågar hålla om när det stormar som värst. Krammmmmm
Skicka en kommentar