Run-Off

Idag var det så dags för TSM´s första träningspass inför Stockholm Marathon 2010.

747 löpare har anmält sig för att delta i Sthlm.

Tyvärr så saknas en oerhört viktigt pusselbit denna säsong, nämligen Rubin.

Det kommer bli väldigt tomt utan hans engagemang för TSM, för den enskilda deltagaren. Jag kommer sakna tillgången till hans kunskap och erfarenhet. Jag kommer sakna den härliga löpglädje han tankade en med innan det var dags att ge sig ut på passet.

Tur att det var så många trevliga deltagare, nya som gamla, som satte en glad stämning på dagen. Var jätteroligt att få träffa er alla.

Tack till er alla i  3;30 gruppen för en pratglad runda på Premiärmilenbanan, ni var grymma på 2&2!

Foto: TrummisJonas

Välkomna hem!

I love!

DuracellkaninKarin!

Att stå och heja är inte lika roligt som att springa själv men söndagens Hässelbylopp blev ett undantag.

Att få se Karin komma springande förbi IF Linnéas hejarklack med ett leende på läpparna och till synes helt oberörd med endast några hundringar kvar till mål gjorde mig så tokgalet glad. 

Det har gått snart 5 månader sedan jag såg Karin, grå i ansiktet och blå om läpparna, kippa efter luft i sjukvårdstältet. Lika rädd som jag blev då,  lika lycklig blev jag i söndags över att se hennes löparglädje gnistra i ögonen när hon sprang i mål på nytt PB, på fantastiska 42;50 .

foto Fredrik L

Så gott att du hittade löparglädjen igen vännen min.

Får jag chans på dig?

Under de senaste månaderna har mina tankningsbesök på Linnéa träningarna varit alldeles för få.

Igår var det dags för klubbmöte och då jag inte varit med på träningen anslöt jag först efteråt. I omklädningsrummet var det betydligt fler okända än kända ansikten som mötte mig när jag lät blicken scanna av det överfyllda rummet. Hade det inte varit för en handfull "gamlingar" så hade jag trott jag gått fel.

Jag satte mig tryggt i hörnan mellan UnderbaraMia och Staffan och viskade till Mia, vilka är alla? Mia tittade frågande på mig och sa "Men Catti, känner du inte igen din familj?  Den har bara blivit lite större, du har fått en massa nya barn, bara du som inte hunnit träffa dom än!"

Himla tur, samma gamla familj, bara lite större.

Känns ändå lite vilset,,,eller annorlunda,,,,eller,,nja,,,inte helt som vanligt när frågorna om träningar, lopp och hemsidan tas upp för att vridas och vändas på.

Wow, vår ledarstab har vuxit från en till ca tio personer. Ja det har verkligen hänt mycket sen jag kom med i Linná för drygt ett år sedan. Då var vi inte ens tio personer på träningarna, inkl coachAllan.

Vi har fortfarande möte när den ihopvikta lappen sticks i min hand. Jag vecklar upp den  och det står att läsa....får jag chans på dig.... Jag har ingen aning om vem som skrev den, men genast kände jag mig så hemma igen. Vad kunde jag svara på det förutom ....alltid!

IF Linnéa är kärlek!

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill kanske, vill inte alls......men SKA!

Efter en supersöt bebis (inte min), frakturer (mina) så är det dags att göra om och göra rätt.

1 av 4 kommer man inte långt med så det är bara att simma Vansbro igen och se till att komma till start, å helst förstås även ta sig igenom, de övriga 3 äventyren som Klassikern bjuder på.

Vättern är bokad, Vasaloppets öppna spår står på tur i anmälningslistan ( skidor är redan ordnade).

Hur mycket jag än kan behöva börja träna redan nu för att ha en chans att lära mig  stå på skidorna önskar jag att snön dröjer med sin ankomst.

Jag hoppas på soliga och milda dagar med barmark ända fram till jul för nu vill jag njuta av löpningen och inte tänka på ångestframkallande saker som cyklar och skidor.

Är du laddad Louise?

....så finns det en annan sida i livet.....

Att bli/vara mamma är det största, mest fantastiska, den största glädjen jag upplevt i mitt liv.

Men det är också som mamma jag har känt den absolut största sorg och smärta.

Den 4 oktober 1988 sken solen, det var en bedövande vacker höstdag och jag var fet, framtung och fylld av förväntan & glädje när jag stegade in på förlossningsavdelningen.

Efter en knapp timma föddes vår Mikael.

Glädjeruset drunknade ännu en gång i sorg och smärta då han dog endast två dygn gammal. En näst intill identisk repris av vårt liv 3 år tidigare då vi förlorade vår Jonas när han var 3 dagar gammal.

Inte för att jag vet hur man klarar av det, hur man hittar tillbaka till livet igen, men vi gjorde det.

Jag tror inledningsvis för att man måste och med tiden för att man väljer att ta till vara på livet.

Sorgen försvinner inte men för min del har den med åren liksom årstiderna ändrat i färg, form och styrka, den har blivit en del av livet, av mig. Precis som glädjen och kärleken till mitt barn.

Är så tacksam för att jag fick uppleva dig Mikael.

Äntligen spring i benen igen!

Tänk att en liten stenjäkel kan få ens vardag att tappa det mesta av sin form, innehåll och rutiner.
En liten grå jäkel i skuggig allé, men den visste vart den tog.

Efter närmare 17 veckor tror jag äntligen att foten är hel igen. Har ju inte varit helt utan löpning utan hann sno åt mig ett par pass, som avnjöts helt utan smärta, efter de första månaderna. Men Rubin satte snabbt stopp för det sen han sett en knöl på min fot han inte tyckte skulle finnas där och en MR visade på en ännu oläkt fraktur och,,,,ja en massa annat skräp så tillsammans med röntgensvaret levererades hot om operation och 8 månaders löpförbud.

Borde inte frakturer göra ont, i alla fall de som är helt av?

Nu är i alla fall kryckorna inlåsta i förrådet, glädjen över att få springa svämmar över och jag tror att jag ler även när jag sover. Nu är det bara den tappade konditionen och ett gäng muskler som ska tillbaka.

Någon som kan låna ut lite tills jag hittat fått fylla på med nytt :-)?

ME HAPPY