Hade glömt för en stund,,,,,,,

hur verkligheten ser ut.
Jag vaggas så lätt in i tryggheten när pusselbitarna ligger på plats och snällt stannar där. Men det räcker med att en bit saknas för att det ska bli kaos och larmet i min kropp och själ blinkar och piper utan uppehåll.

S vaknade med nästan 40* feber i morse, yr och med huvudvärk. Genast är krampen i magen, oron, rädslan tillbaka. Man lyssnar, tittar, försöker ligga steget före, mota Olle i grind. Är på min vakt, på jakt efter symptom i S kropp. Jag verkligen avskyr att på en sekund kastas från trygg till livrädd. Det känns som att ramla, falla handlöst och jag ser hur marken närmar sig, frågan är bara hur hårt, hur ont det kommer göra när jag väl landar.
Kanske räcker det med några dygn av psykisk och fysisk terror innan jag kommer igenom mörbultad men intakt. I tankarna är det svårt att stanna vid det. I tankarna slår jag mig hårdare än så, där dör en del av mig, där förlorar jag mitt barn.

Hur mycket ska inte S avsky detta, hon vars kropp kan totalhaverera av en simpel förkylningsinfektion.
Vars kropp bryts ner så till den grad att hon kissar ut muskelvävnad, blir orörlig och så känslig för beröring att tyngden av ett täcke kan få henne att skrika rätt ut av smärta.

Förhoppningsvis räcker det med ännu en resa i förtvivlan & rädsla för S, förtvivlan över att ha sin sjukdom, rädsla över att dö. Det är det lindriga förloppet.

Dagar som denna är det svårt att hämta kraft i ord som livskvalitet, här är det bara ångest som fyller ens tankar.

Nä nu är det till att bita ihop, lägga fokus på att se till att min lilla älskade S får känna sig ompysslad & trygg.

Njut av livet & varandra.