Sjöhästar, hundar och vattenlöpning

Nja, handen på hjärtat, slet hund gjorde varken Erik eller jag på dagens vattenlöpningspass. Tur man inte är en sjöhäst då det tar 60 timmar för dom att förflytta sig 1km. För oss tog det en timma.

Att vi, trots att vi är så mycket snabbare än sjöhästarna, inte fick upp pulsen beror inte på att vi latade oss. När man springer i vatten går det, pga trycket mot kroppen, tillbaka mer blod till hjärtat. Detta gör att det är svårare få upp pulsen då mer blod pumpas ut per slag. Så vill man ha hög puls får man nog allt köra intervaller.

Men ibland måste man ju få ha ett sånt här härligt skönt lättdistanspass även om det springs i bassängen. Speciellt när man har trevligt sällskap.

Hela havet stormade....

...igår morse när S vaknade med en feber som vägrade ge med sig planterades snabbt en krampande oro och maxpuls i mig. Ju längre dagen gått idag, desto mer vaken har S varit, desto längre intervaller mellan febertopparna och det känns som om vi har marginalerna på vår sida.
Så länge infektionen finns i hennes kropp kan läget snabbt ändras men här och nu är det mycket mycket bättre.

När ändå kroppen var inne på maxpuls så passade jag på att umgås med min kära roddmaskin , en mil hann vi leka tillsammans innan det var dags för lite pulssänkande core och tillslut en skön stresch utförd i horisontalläge.

Mental & själslig genomblödning

Långpass ska lära kroppen hushålla med bränsle, bilda fler kapillärer, öka mitokondriernas antal och storlek och därmed bl a öka kroppens förmåga att binda syre till musklerna. Man lär sig bli uthållig, vänjer kroppen att arbeta under lång tid. Mentalt så lär långpassen i alla fall mig att härda ut de svackor som inte sällan anfaller mig under de längre distanserna.

Igår var det dags för IFL träning och väl där fick jag veta att långpass stod på schemat. Jag som fasat för snabbdistans Söder runt tog snabbt tillfället att övertala coach Allan om att alla skulle springa tillsammans i lugn 5,30 fart. Sagt och gjort, vi sprang i väg och efter ett tag klev Tone upp i täten och såg till att även de piggaste benen höll sig till planen.
Stackars Allan och de andra gasellerna, dom tyckte 5,30 knappt gav styrfart och de hade emellanåt svårt att hålla balansen i det långsamma tempot.

Trots alla fysiska fördelar ett långpass ger så var den själsliga och mentala genomblödningen som gårdagens träning gav ännu viktigare för min del. Mitt humör var i botten när jag åkte in till Zinken. Mina tankar fyllda av oro, min kropp av stress och det var plötsligt iskallt ute. Men i samma stund som jag öppnade dörren till huset som rymmer kansliet blev det både soligt varmt och ljust när jag möttes av Tones leende och öppna armar.

Så fort vi börjat springa kände jag hur jag för varje steg lämnade en dos stress bakom mig. För varje km som vi passerade fick oron stryka på foten för att ge plats åt all glädje och energi som jag tankade i mig av det trevliga sällskapet.

Efter 15km var det dags för gruppen att dela på sig. För de som hade fått nog var det upp till Zinken som gällde, för andra som ville ha några km till pekade kartan upp mot Årstabron. Jag kände mig pigg och ville inte att löpturen skulle ta slut redan nu.

Jag vek av mot backen som leder upp till bron och vänder mig om för att se vilka som är med. Ser till min fasa att det är jag och 5 gaseller som valde den längre turen. Hjälp, jag kommer bli lämnad, övergiven och inte hitta hem. För att dom inte skulle hinna komma på lekar som "kast-med-för-långsam-löpare" uppe på bron ökade jag takten lite.

Vi hade 4,14km kvar på vår väg som fortsatte över bron, ner och förbi Årstadal, över Liljeholmsbron och upp längs med Hornsgatan innan vi hade en skön sista bit med nedförsbacke innan jag & Anders vek in på Ringvägen. Mina km tider blev under den här sträckan 5,05, 5,00, 4,49, 4,29 & sista få metrarna i 4,18. Gasellerna tassade iväg när vi nådde toppen på Liljeholmsbron men jag hann ikapp dom ett par meter före kansliet när dom lufsade sista biten inne på Zinken.

Långpassen ska ju vara långsamma och inte avslutas med fartökning,,,men det finns väl inga regler utan undantag?

Hade glömt för en stund,,,,,,,

hur verkligheten ser ut.
Jag vaggas så lätt in i tryggheten när pusselbitarna ligger på plats och snällt stannar där. Men det räcker med att en bit saknas för att det ska bli kaos och larmet i min kropp och själ blinkar och piper utan uppehåll.

S vaknade med nästan 40* feber i morse, yr och med huvudvärk. Genast är krampen i magen, oron, rädslan tillbaka. Man lyssnar, tittar, försöker ligga steget före, mota Olle i grind. Är på min vakt, på jakt efter symptom i S kropp. Jag verkligen avskyr att på en sekund kastas från trygg till livrädd. Det känns som att ramla, falla handlöst och jag ser hur marken närmar sig, frågan är bara hur hårt, hur ont det kommer göra när jag väl landar.
Kanske räcker det med några dygn av psykisk och fysisk terror innan jag kommer igenom mörbultad men intakt. I tankarna är det svårt att stanna vid det. I tankarna slår jag mig hårdare än så, där dör en del av mig, där förlorar jag mitt barn.

Hur mycket ska inte S avsky detta, hon vars kropp kan totalhaverera av en simpel förkylningsinfektion.
Vars kropp bryts ner så till den grad att hon kissar ut muskelvävnad, blir orörlig och så känslig för beröring att tyngden av ett täcke kan få henne att skrika rätt ut av smärta.

Förhoppningsvis räcker det med ännu en resa i förtvivlan & rädsla för S, förtvivlan över att ha sin sjukdom, rädsla över att dö. Det är det lindriga förloppet.

Dagar som denna är det svårt att hämta kraft i ord som livskvalitet, här är det bara ångest som fyller ens tankar.

Nä nu är det till att bita ihop, lägga fokus på att se till att min lilla älskade S får känna sig ompysslad & trygg.

Njut av livet & varandra.

Dubbelt upp

Egentligen stod det fartlek på mr Sz schema idag men jag har inte kunna släppa förra veckans värdelösa försök till att springa i 3,30 tempo och var tvungen att kliva upp på bandet igen. Dagens pass innehöll i alla fall fart, men det blev inte en lek. 9x400m utan vindar i badhustropisk luftfuktighet.

Efter att ha tankat pasta var det dags att möta Fredrik, hajpojken,
för ett pass löpning i bassängen. Hajpojkens premiärtur.

Aldrig har ett vattenlöpningspass varit roligare, aldrig har det passerat så fort. Vi blev omsimmade av alla men så är livet när man trampar vatten. Fredrik visade sig lika stark i vattnet som på land och malde på som om han inte gjort annat hela timmen igenom. Ser fram mot fler pass i hans sällskap och framförallt mot att få se hans nu utlovde flytbälte eller badbyxor som han ska tillverka av portvinskorkar.

Ute på hal is,,,(igen),,,finns det is som inte är hal?

Söndag = TeamStockholmMarathon

TSM= träffa härliga löparvänner & andra glada löparskoförsedda människor.

Medan 4-5h h grupperna sprang/halkade runt på Djurgården började 3-3,45 grupperna dagen med att lyssna till och lära av Dan Lundmark (mkt bra föredragshållare) hur man kan minska risken för skador.

En dryg timma senare än vanligt stod vi startklara nere på Stadion. 19km, 5,20fart stod det på 3,30gruppens schema. Vi var drygt 50 st som halkade runt Brunnsviken & Bergshamra idag med Pertti & Maria i täten. Blev totalt 19,3 på 1,44,30, 5,25/km.

3.15 gruppen hade enligt Clarre en minst lika hal runda som vi och till skillnad mot oss som kom tillbaka till Stadion med en deltagare mer än vi lämnade den med ? så var dom några mindre till antalet då dom var tillbaka.
Halkan och slitna kroppar gjorde att några valde att kliva av lite tidigare.
På vägen tillbaka sprang vi ihop med den ena av 3,45 grupperna. 3h gruppen, ja dom är ju gasellsnabba och osynliga så fort dom lämnat Stadion :-).

Trots grått, rått & blött väder, trots ett underlag som fick mig att vilja sno broddarna av någon som varit klok nog att förse sig med såna blev det ännu ett härlig TSM pass med många skratt.

Saknade dock Karin (krya på dig) & Mia (lugn, trots utebliven löpning och sneda ögon så kommer du krossa brorsan) som inte var där idag.

Nästa söndag utlovas det men jag hoppas på , men innan dess, en ny vecka att njuta av.

Bara njutning!

Söder runt är en återkommande sträcka i IFL´s träningar. Jag har dock alltid bara lyckats pricka in dom då det har varit tröskelpass. Dom har knappast bjudit på någon form av njutning, skulle väl vara första halvan men andra halvan av milen är bara slit och pest.

Igår utlovade coach Nisse att det var lättdistans som gällde. Äntligen, efter en fm med coreboard pass och ett uselt försök till intervaller på bandet i 3,30pace kändes det toppen.

Bestämde mig för att verkligen ta det lugnt, njuta av varje steg, ha trevligt, tänka på tekniken samt undvika att halka på det lite hala underlaget.

Efter uppjoggen delade vi snabbt upp oss i lite mindre grupper. Jag hade turen att få sällskap av trevliga mr TSM. Vet dock inte om han uppskattade mitt sällskap lika mycket då jag i vanlig ordning ( då luften räcker till) babblade på mest hela tiden.

Det var den skönaste Söderrundan någonsin och milen klockade vi på 52,17, mer långpass än lättdistans tempo.

Såna här pass gör mig nykär i löpningen.

Tack CoachClarre/Barbapappa för att du lurade in mig i löparvärlden.

Helvetesön blev Hälsoön!

Söndag=TSM pass. Dagen inleddes med lite planering mellan oss ledare om hur vi skulle korta av kartans dryga 21km för att få 3,30gruppens utlovade 18km. Innan det var dags att springa iväg blev det som vanligt en och annan pratstund med glada TSM deltagare & kramkalas med alla Linnéaner jag kunde hitta.

Underbara Mia som behövde en detoxjogg valde 3,45gruppen idag och lockade med sig härliga Tone. Jag fick i alla fall behålla coola Masse i min grupp. Snabba Anders slog följe med Clarre i 3,15 gruppen.

Långpass på Lidingö har hitintills fått mig att tänka på den ön som Helvetesön. Förutom att den alltid bjuder på regn och skador så är det ofta tungt och slitigt att ta sig fram där. Klockan blev snabbt 10 och Rune släppte iväg grupperna, hälften ut till Djurgården och resten till H-ön.

Pertti & M låg i täten och lotsade oss fram i behagligt och jämnt tempo medans Thomas såg till att lösa hundar kopplades, att vägbommar öppnades, att bilar stannade när vi passerade över vägar. Undrar hur många intervaller han fick ihop igår? E hade koll så att alla var med. Vi övriga ledare spred ut oss i och längs med gruppen.

Det var grått och mulet även igår men för kallt för regn. I strandkanten låg isen och guppade på vattnet, skogsstigarna var frusna och hårda. Det blåste lite inledningsvis men ju längre vi sprang desto skönare blev det.

Efter gårdagens TSM-pass är jag beredd att döpa om Helvetesön, göra som Rune och istället kalla den för Hälsoön. När jag ändå är i namnbytartagen passar jag på att döpa om Thomas till Intervallen.



Det blev härliga 18,67 km på 1.40,06. Snittfart 5.21/km.

UnderbaraMia & HärligaTone

IntervallenThomas FarthållarPertti CoolaMasse

CoachClarre

SnabbaAnders

Frånvaro!

Soppatorsk - vem hällde grus i min tank?

Förra årets avslutande månader bjöd på både uppförsbackar och tvärnitar i mitt löpskofria liv.

Backarna må vara hur branta som helst men ju oftare man vistas i dom, desto lättare blir dom att ta sig upp för. Så nu har även de mest sugande motluten börjat plana ut.

Som alltid finns det en framsida av medaljen och den har bjudit på guldstunder tillsammans med mina familjer, både den här hemma och med den som bor på Zinken, nära och kära.

Så efter julklappar, julmat, tomtejogg, nyårslopp och "hoppa-in-nya-året" skutt väntar nu ett år med nya galenskaper, skratt tårar upp och nedförsbackar med och utan löpardojjorna på.

God Fortsättning!