Vissa minnen kan inte tiden sudda ut, tack och lov.
Den 7 dec för 24 år sen inleddes med en snöstorm, längre fram på dagen sken solen från klarblå himmel. Det var massor med snö och termometern visade -23*.
I fönstret stod en röd adventsljusstake med 7 ljus. Jag låg i ett eget rum men var inte ensam i sängen. Intill mig i låg en liten människa som några timmar tidigare förändrat mitt liv totalt. Jag hade blivit mamma för första gången och ingenting var sig längre likt. Kärleken svämmade över och jag kunde inte släppa min lille son med blicken och låg klarvaken i natten.
Den ena tanken efter den andra om livet som skulle komma for genom mitt huvud och jag kunde inte sluta le. Tankar om den första promenaden med barnvagnen som stod hemma och väntade. Den första skoldagen. Om julaftonar, födelsedagar, skolavslutningar, studenten, om när jag skulle bli farmor. Jag tjuvtittade på min kommande resa genom livet och njöt av filmen jag skapade när den for förbi i mitt inre.
Jag smekte, luktade, tittade och det kändes som om tiden stannat. Kan man vara så här lycklig, kan man älska så här starkt, ja det kan man.
Tre dygn senare, den 10:e dec, såg livet utanför fönstret ut precis som det gjorde den här dagen.
Men inne på rummet där lyckan hade fått tiden att stanna hade allt förändrats. Livet tog en helt annan vändning då Jonas plötsligt blev sjuk och dog.
En sekund, ett ögonblicks skillnad var vad det tog för att släcka Jonas liv och slå sönder vårt.
Jag minns hans ögon, hans näsa. Jag kan ännu känna hans lilla hand när den greppar tag om mitt lillfinger. Jag kan känna hans doft så starkt, känna hans kropp vila intill min. Jag kan höra hans gråt. Jag kan känna hans hår under mina fingrar, minns hur jag smekte honom över huvudet. Jag minns hans tår, kan höra hans lätta andetag så tydligt så om de fanns intill mig.
Jag minns så många detaljer, människor, rum, möbler, ord, dofter från de här dygnen men framförallt min älskade Jonas korta men för oss oförglömliga liv.
Filmen om mitt liv blev inte som jag trodde, den fick skrivas om. Nytt manus med tankar om det som kunde ha varit, om det som blev, om nya drömmar att ta med in i framtiden tillsammans med kärleken för & glädjen över Jonas.
8 kommentarer:
Så kort tid men ändå så mycket kärlek och ömhet i våra minnen.
Din man och pappa till Jonas
Mmmm, så är det min älskade.
I Mikael, Anna och Alvas bok har jag skrivit ner följande ord (inte mina egna, vet inte vem som är upphov till dem eller ens var jag fann dem...):
”Din frånvaro är närvaro,
din tystnad hörs,
Du är med oss, om oss, i oss
Kärleken är starkare än döden”
De ger mig stor förtröstan och frid. Värme och kärlek till er!
/Mie
Mien vår Mie:
Tänk att så få rader kan skänka så stor tröst och så mycket ro till kropp & själ.
Men så kommer dom ju via dig också och då bär orden per automatik.
Mie, hur sjukt är inte det här, 5 barn har vi förlorat tillsammans ...fem barn!!! Vår vänskap föddes i sorg, befästs genom livet och växer i glädje. Tack för att du finns vännen min.
Du skriver så vackert och insiktsfullt. Du påminner mig om att glädjas åt det jag har och det jag sluppit uppleva i mitt liv.
Massor av kärlek till dig och din familj/Louise
Tack goaste grannen min.
Om det är någon som finns tillgänglig för sin familj så är det du. Du bara ger och ger. Så att dina underverk är din kärleks och glädjekälla går inte att missta sig på.
Varmaste kramar till er alla.
Tack för att du delar med dig dethär! Otroligt rörande.
Hej Snorkkis: Tack goa du för dina rader.
Skicka en kommentar