...är det inte cykel jag trampar så är det i vatten och så lär min träning se ut en tid framöver.
MR idag gav prel.besked att jag har en stressfraktur och nu får löpningen ligga på hyllan tills det här eländet har läkt.
Det känns surt men hade kunnat vara så mycket värre. Jag har ett problem som kan rättas till, som jag själv kan påverka utgången av.
I mitt liv ryms två världar, två motpoler. Den friska världen där den gemensamma nämnaren bland dom jag möter är framförallt löpning och allt som följer med den. Därmed inte sagt att det inte finns sorg, elände och problem mm även bland alla som jag träffat där, men det är inte det vi samtalar om. Vi dryftar skor, energidrycker, träning, tider, tävlingar, obefintliga tånaglar, träningsutrustning, kläder, utmaningar och galna upptåg osv.
I den andra världen som tar mycket av min tid och engagemang sedan drygt 20 år tillbaka är det sjukdom och/eller sorg som är den gemensamma nämnaren. Här pratas det behandling, medicinering, överlevnad, komplikationer och död.
Därmed inte sagt att det inte finns glädje, livskvalitet, friska värden och skratt även här,,,men det var inte det som förde mig samman med de människor jag möter här.
Ena dagen kan jag tycka att mitt löpförbud är katastrof,,,andra är den ett ynkligt litet skitproblem som tappar all betydelse.
Idag är en sådan dag, en sådan dag när det blir så glasklart hur olika livet ser ut i mina två världar.
Jag fick ett samtal från en förtvivlad kvinna som nyligen fått veta att hon har en sjukdom som hon inom en ganska snar framtid kommer avsluta hennes liv. Det spelar ingen roll vad hon gör, hur hårt hon kämpar för livet, hon kommer förlora. Hon var rädd och grep ett sista halmstrå av hopp i ett försök att få kontakt med någon, med en för henne främmande människa som skulle kunna hjälpa henne från känslan att vara totalt ensam i sin situation.
Mina nyss tänkta tankar i självömkan då jag förbannade att jag inte springa får springa på ett tag kändes med ens väldigt små och fullkomligt oviktiga.
Jag har lärt mig leva här och nu, det har blivit min överlevnads strategi när känslor och tankar gjort livet nästintill outhärdligt att hantera. Jag är väldigt duktig på att fokusera på det som sker för stunden, gå upp i det som är just då, dvs jag är en fena på att stänga ute det som jag inte orkar känna och låter bara så mycket som jag kan hantera för stunden komma mig nära. Det är min styrka, det är min svagaste länk, två sidor av samma mynt.
Vissa dagar känns det som om man kastas mellan ytterligheterna via fall-luckor som plötsligt öppnar sig under en.
Fast alla dagarna egentligen är en vandring i en blandning av båda, det är bara mitt fokus som flyttar på sig, världarna är mina båda två, både till vardags och till fest, i glädje och i sorg.
Man kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ens huvud, men man kan hindra dom från att bygga bo i sitt hår.
MR idag gav prel.besked att jag har en stressfraktur och nu får löpningen ligga på hyllan tills det här eländet har läkt.
Det känns surt men hade kunnat vara så mycket värre. Jag har ett problem som kan rättas till, som jag själv kan påverka utgången av.
I mitt liv ryms två världar, två motpoler. Den friska världen där den gemensamma nämnaren bland dom jag möter är framförallt löpning och allt som följer med den. Därmed inte sagt att det inte finns sorg, elände och problem mm även bland alla som jag träffat där, men det är inte det vi samtalar om. Vi dryftar skor, energidrycker, träning, tider, tävlingar, obefintliga tånaglar, träningsutrustning, kläder, utmaningar och galna upptåg osv.
I den andra världen som tar mycket av min tid och engagemang sedan drygt 20 år tillbaka är det sjukdom och/eller sorg som är den gemensamma nämnaren. Här pratas det behandling, medicinering, överlevnad, komplikationer och död.
Därmed inte sagt att det inte finns glädje, livskvalitet, friska värden och skratt även här,,,men det var inte det som förde mig samman med de människor jag möter här.
Ena dagen kan jag tycka att mitt löpförbud är katastrof,,,andra är den ett ynkligt litet skitproblem som tappar all betydelse.
Idag är en sådan dag, en sådan dag när det blir så glasklart hur olika livet ser ut i mina två världar.
Jag fick ett samtal från en förtvivlad kvinna som nyligen fått veta att hon har en sjukdom som hon inom en ganska snar framtid kommer avsluta hennes liv. Det spelar ingen roll vad hon gör, hur hårt hon kämpar för livet, hon kommer förlora. Hon var rädd och grep ett sista halmstrå av hopp i ett försök att få kontakt med någon, med en för henne främmande människa som skulle kunna hjälpa henne från känslan att vara totalt ensam i sin situation.
Mina nyss tänkta tankar i självömkan då jag förbannade att jag inte springa får springa på ett tag kändes med ens väldigt små och fullkomligt oviktiga.
Jag har lärt mig leva här och nu, det har blivit min överlevnads strategi när känslor och tankar gjort livet nästintill outhärdligt att hantera. Jag är väldigt duktig på att fokusera på det som sker för stunden, gå upp i det som är just då, dvs jag är en fena på att stänga ute det som jag inte orkar känna och låter bara så mycket som jag kan hantera för stunden komma mig nära. Det är min styrka, det är min svagaste länk, två sidor av samma mynt.
Vissa dagar känns det som om man kastas mellan ytterligheterna via fall-luckor som plötsligt öppnar sig under en.
Fast alla dagarna egentligen är en vandring i en blandning av båda, det är bara mitt fokus som flyttar på sig, världarna är mina båda två, både till vardags och till fest, i glädje och i sorg.
Man kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ens huvud, men man kan hindra dom från att bygga bo i sitt hår.
