Jag räknar dagarna, trånande likt en nyförälskad som plockar bladen av en blomma...älskar, älskar inte, älskar.....
bockar jag av vecka efter vecka i kalendern i väntan på att mitt löpförbud ska vara till ända. Hur jag än räknar så är vägen dit väldigt lång. Mitt löparhjärta värker av olycklig kärlek, min kropp skriker av längtan efter det rus som bara löpningen kan fylla den med.
Märkligt hur mitt tidsperspektiv kan ge mig så mixade signaler. Sommaren är över, vart tog den, sommarlov och semester vägen, tiden rusade förbi. Men när jag bläddrar i kalendern och letar efter det blad som måste ha gömt sig någonstans då veckorna jag samlat på mig sen besöket hos farbror Dr känns som minst 20 men bara kan summeras till 5, då har tiden stått i det närmaste still.
Fem veckor har passerat, FEM av TOLV, eller i allra värsta fall, SEXTON veckor!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vet, det finns betydligt värre saker som livet kan ha på agendan. I det stora livet är det här oviktigt, men i mitt löparhuvud är löpförbudet en härdsmälta,,, hur ska jag stå ut.
Jag försöker hela tiden blidka tiden genom att förhandla med mitt ben, genom att kontrollräkna dagarna i kalendern. Jag bara sprungit totalt 4 pass sedan Sthlm Marathon, så få pass kan väl aldrig behöva räknas.
Jag borde i alla fall få tillgodoräkna mig de 2 veckors löpvila jag redan hade samlat ihop innan röntgensvaret kommit, eller?
Så får det bli, 7 avklarade & 5 -9 kvar,,,,,en evighet alltså.
